Redan då så ställde både Konung & Stat upp för de stillsamt patriotiska.
Det var ju hyggligt.
" Inte minst Stockholms Enskilda Bank kom i gungning. Banken kom att undsättas genom en dittills oprövad och aldrig senare upprepad form av statlig krishantering, nämligen genom att kungen, Oscar II, personligen ingrep. I sina memoarer skrev kungen:
Vid jultiden 1878 visade sig till och med betänkliga tecken till en stormlöpning på Enskilda Bankens lucka, vadan jag föranleddes att med en viss ostentation där insätta penningar i mitt eget namn, en åtgärd som kom just i rättan tid och genast hade åsyftad verkan, särdeles som det beställsamma ryktet mångdubblade summan. (Oscar II 1960, s 56)
Härutöver fördes dock omfattande diskussioner, inte minst i riksdagen, om och på vilket sätt staten skulle ingripa, även om oron i minst lika hög grad gällde järnvägsbolagen och järnvägstrafiken som finansiärernas, dvs bankernas, situation. Den dåvarande finansministern Hans Forssell var, för att
inte skapa prejudikat, tydligt ovillig till statliga hjälpinsatser.4 Men en slags krishantering kom till sist till stånd genom att staten etablerade en särskild fond, Järnvägsobligationsfonden, vars uppgift skulle vara att ge bankerna kredit mot säkerhet i järnvägsobligationer av tveksamt värde. Bara en ganska begränsad del av de avsatta medlen kom att utnyttjas, men likafullt är det viktigt att notera att detta är första gången staten kan sägas engagera sig i finanskrishantering. Krisen fick också strukturella effekter: Bankernas roll på kreditmarknaden stärktes på bekostnad av handelshus och privata bankirer, och processen påskyndade också utvecklingen i institutionellt
avseende, bl a i riktning mot moderna centralbanksfunktioner (Wetterberg
2009, s 230–231).
https://www.nationalekonomi.se/…/default/files/…/42-7-hb.pdf
Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Norberg.