Ingen människa är perfekt, ingen människa är fullkomlig och alla människor kommer att göra misstag när de tänker fritt själva utanför den kognitivt formaterade boxen. Men detta är ändå helt nödvändigt för att kunna navigera rätt i förhållande till sig själv och den rådande känslomässiga självförståelsen. Att vara rädd för att göra fel är det absolut mest säkra sättet att misslyckas till slut och det är vad som fäller domen över oss själva till att sluta utvecklas.

Misstag är ofta smärtsamma, men om vi accepterar möjligheten att göra misstag, att vi inte är fullkomliga men ändå levande och är villiga att lära av misstagen när vi gör dem, kommer vi så småningom att bli en mycket robust och kapabel personlighet, som individer och människor. Så vi måste kunna förlåta oss själva för att kunna förlåta andra. Vad som inte bryter oss stärker oss.

Om man är rädd för att göra fel så har man slagit in på och fastnat på den säkra (?) väg som byggdes av våra socialpsykologiska arkitekter och som faktiskt har lett oss hit där vi nu befinner. Bra eller dåligt? Ja, det är ju upp till resanden själv att bedöma detta utifrån graden av emotionell självförståelse – medvetenhet, men vi kan nog konstatera att utrymmet för förbättringar i alla fall förefaller vara väl tilltaget i Sverige.

Vi kan dock fortfarande inte vara säkra på att denna av ”samhället” så ”välvilligt” anvisade väg är en möjlig väg till att vi kan leva uppriktigt i förhållande till våra egna känslor, men vi tröstar oss med att åtminstone kan vi ju sedan skylla eventuella misstag på någon annan. Men att beskylla andra för egna känslomässiga upplevelser vill jag nog påstå inte skapar någon utpräglat bra grund för utvecklad självförståelse eftersom den enda människa som någon kan uppleva helt och fullt samt därför påverka, det är sig själv. Var och en måste därför gå sin egen väg och uppleva dess känslor, bärandes lasterna av sin egen ofullkomlighet, men bördorna minskar ju därför också efterhand som vi utvecklar oss själva som människor - förstår bättre varför vi upplever de känslor vi upplever. Så vägen blir ändå allt ljusare och mer behaglig med tiden.

Jag har precis som alla andra lärt mig oändligt mycket mer av mina misstag än av mina framgångar. Sent skall syndaren vakna, eftersom annars hinner inga fel begås. Nu är jag väldigt tacksam för mina misstag, även om vissa var mycket smärtsamma att navigera sig igenom. Jag skrattade minsann inte hela tiden, det gjorde jag verkligen inte. Men det är faktiskt bara prövningar som stärker oss och som kan utveckla oss och få oss att släppa taget om våra föreställningar så att dessa kan utvecklas, så vågar vi inte misslyckas så gör vi det svårare för oss själva att utvecklas.

Att sätta orsaken till ett upplevt missförhållande, peka finger, utanför oss själva skapar därför även en situation där vi begränsar vår möjlighet att påverka och agera, vi gör oss då själva till offer för yttre omständigheter, om vi är oförberedda så kallar vi det dessutom gärna för otur.., som vi då gärna vill anse ligger helt utanför vår kontroll, förmåga och vi gör då också gärna känslomässiga inteckningar i tiden för att slippa vara känslomässigt närvarande i nuet, som ändå är vår verklighet. Så tro mig,… kan man inte vara lycklig nu, så kan man aldrig uppleva lycka. Så högsta möjliga närvaro i verkligheten – vårt nu – är en förutsättning för att kunna leva uppriktigt i förhållande till sina känslor och detta gör det i sin tur ovillkorligt nödvändigt att försöka öka sitt medvetande.

Vi är därför naturligtvis med avseende på samhällssystemet hänsynslöst styrda att alltmer följa anvisningar, så att vi så småningom ska bli oförmögna att tänka för oss själva och bli beroende av ”anvisare” för att göra vårt tänkande åt oss,få oss att jaga den lycka vi aldrig kommer att finna. Den intellektuella låda som vi har fastnat inuti definieras då av en evigt växande flora av anvisningar. Men naturligtvis inte bara det…

Specialisering i utbildning, samt därtill att begränsa tillgången till information, är också (uppdelning) avgörande för vår formatering till ofria och alltmer intellektuellt oförmögna biologiska robotar. Om vi inte själva som individer kan tänka fritt, räkna ut saker och självständigt vågar dra slutsatser av olika nya sammanhang och bara förstår en begränsad del av hela pusslet, om vi är oförmögna att själva härleda eller intuitivt svara på okända frågor, så blir vi fångade i vårt beroende av andra för vårt eget tänkande och vi hamnar allt längre bort ifrån vår känsloupplevelse.

Vi stannar då av i utvecklingen av oss själva som individer och människor. Vi måste kunna gå själva som människor och individer för att kunna gå tillsammans med andra längs livets väg. Att stå stilla leder ingenstans, så vi måste leda oss själva och för att göra detta så måste vi vilja göra det - vi måste vilja ha makt över våra egna känslor och tankar. Vilja är att kunna och där får den intellektuella passiviseringen givetvis sin egen roll klart definierad i samhället i förhållande till uppgivna politiska syften. Meningen är att individen inte skall vara intellektuell vilket är motpolen till att vara kollektivist.

Jag har träffat ett antal ”intellektuella” som visserligen är extremt lysande inom sitt eget område, men bildligt talat, de kan verkligen inte knyta sina egna emotionella skosnören. Denna situation är givetvis inte heller någon tillfällighet. Om bara den som anvisar har hela, eller i vart fall den större bilden, så blir vederbörande också den enda som kan agera rationellt i någon slags egentlig mening.

Alla andra blir då bara alltmer beroende av anvisningar. Specialisering har sin plats, visst absolut, men med en väl avrundad verktygslåda av livskunskap - självförståelse - är avgörande för individens frihet -själslig frihet – grundad på egen emotionell självförståelse, så att inte leda i upplysning vad som utgör det vidare – bredare – perspektivet, det är inte att leda. Förr i tiden innan vi blev så mentalt väl tränade, dresserade och det också därför blev så hyllat – språkvårdat – att vara specialist, då hette det fackidiot.

Inte så många funderar kanske så mycket på hur det kommer sig att våra ”ledare” ändå faktiskt tycks kunna klara sina uppgifter, när det uppenbarligen finns så många inom specialisttitulaturriket som upplevs faktiskt ”borde” vara ”bättre” skickade att hantera uppgifterna.

Inte heller så många, kanske tänker heller därför på varför vi är så rädda för just dessa titlar – etiketter – om det ändå bara finns människor och det bara finns beteenden. Det vidare perspektivet skapar ju uppenbarligen det bredare beslutsunderlaget, men vi väljer faktiskt mycket ofta att förbise detta grundläggande faktum vi glömmer att se oss själva och vår egen formatering, det är ok, men vi måste också försöka minnas att minnas detta för att kunna förändra oss ur det perspektivet.

Så redan det faktum att vårt politiska etablissemang leder oss, trots vad vi upplever som dess alltmer ringa kompetens, för att bara inte tala om personlighetstyperna, gör det rationellt helt ovillkorligt att systemet bygger på att intelligenta gangsters styr belästa busar för att kunna kontrollera nyttiga idioter. Så vägen framåt går främst allt djupare in i oss själva.