Den goda nyheten med detta är ju givetvis att ockultister, siare, och provokatörer med profetior, inte gör så att cancern kommer att döda oss direkt, även om dödligheten är mycket högre vid cancer än vid ett direkt adresserande av problemet. Och cancer är ju inte ens en särskilt snabbverkande sort av dödlighet, så våra liv kan kanske gå vidare ganska mycket utan avbrott för ett år eller två, eller kanske ännu mer, tills dess att operationen, cellgifter (gifter) och strålning (brännandet) blir oundvikligt och måste börja.

Dessutom, vem vet vad för slags mirakel som den medicinska vetenskapen kan komma med mellan nu och då? Det finns ju framgångshistorier överallt om canceröverlevande, som övervinner oddsen och lever ett långt, hälsosamt och tillfredsställande liv.

Men ändå när, inte om, vi bestämmer oss för att erkänna problemet, acceptera sjukdomen och adressera den, så kommer våra perspektiv genomgå en förändring åtminstone lite i förhållande till de som fortfarande tror på enskilt vinstmaximerande korrupta oärliga politiker, centralbankschefer, företagsledare, för att som vanligt inte uppehålla oss vid bankirer och miljontals andra " dåliga " människor vi skuldbelägger för att göra saken värre, när det " självklara " valet att göra är att själva adressera problemet, alltså att inte försöka leva med cancern?

För jag antar att den viktigare frågan som egentligen borde ställas skulle vara varför vi ens befinner oss vid den punkt där detta val mellan två mycket dåliga vägar presenterades. För ränteslavar kan klaga, gnabbas och diskutera allt de vill om sina levnadsförhållanden, och aldrig adressera orsaken till deras faktiska slaveri.

Men då skulle de tvingas att adressera problemet och där är vi nu, frågan är alltså varför vi befinner där vi nu är?