Men, om detta koncept ändå vore relativt korrekt, då försvinner ju mycket av problemet eftersom det då presenterar sin egen enkla lösning. ”vilseledda” är ju lättledda. Föregå med gott exempel och andra kommer snart att följa vårt exempel...

Den korrupta Anglozionistiska Djupa Staten kommer att överleva endast så länge som vi vill att det ska förbli på plats. Så medan vi kan tjuta aldrig så högt i protest och rättfärdig indignation efter varje nyligen avslöjad imperiell överträdelse, så är varje gång kejsaren avslöjas med att inte ha några kläder alls, bara tjänande till att övertyga oss om att problemet hela tiden låg utanför oss själva när sanningen om sjukdomen rasar inom den sorgfärdiga sanningen själv. Vi måste resa oss upp för att kunna stå och vi måste själva förändra oss för att kunna röra oss framåt, för att kunna utvecklas - gå vidare.

Vägen framåt måste börja på ett djupt personligt plan och på individuell basis. För dem som hävdar att vi först måste fastställa den politiska kroppen för att den enskilda individen skall läka, är detta det förtryckande vansinnets dominans, genom att skymma sunt förnuft och eftertanke. Samhällskroppen är ”oss själva” och vi är samhällskroppen. Därför, om individen är dödligt sjuk kan helheten aldrig återfå hälsan. Aldrig! Cancern kan inte hittas utanför kroppen av oss själva om vi utgör en del av helheten, den springer ur källor från djupet inom oss själva - i våra känslogrundande värderingar. ”Vi” är van-sinniga; Därför ”Vi folket” är minst lika van-sinninga …… och utan tvekan mer än så till vi bestämmer oss för att bli bättre. När vi pekar på de härjande sociopaterna som för närvarande sitter i kontrollfunktion belyser vi symptom och inte sjukdomen i oss själva. De är bara konsekvenserna av vår egen underlåtenhet att ta ansvar för utvecklingen av våra egna känslogrundande värderingar.

Att påstå summan av de dysfunktionella delarna är mer förnuftig än de enskilda delarna ,är galenskap. Bortsett från att numera inte ens passera det danska lukt – testet, den alltmer härskna stanken av den ruttnande kollektiva stommen – det allmänna medvetna medvetandet – kräver nu en exponentiell ökning av uppsåtligt utplacerad okunskap och direkt förnekande i de ägardirektivstyrda opinionsbildningsmedierna.

Så småningom kommer ändå alla tillämpade motåtgärder att misslyckas med tanke på det numera mycket uppenbara. Antingen dör vi som en galen kultur eller så överlever vi och frodas, som friska och allt mer medvetet medvetna individer. Vi har bara valet att försöka leva eller att börja dö.

Allt vi måste göra för att påbörja läkningsprocessen är att erkänna detta som självklart och ovedersägligt faktum och som vår egen sanning och sedan vara beredda att göra vad som krävs för att börja läka – ge oss hjälp till självhjälp. Så befängt som det kanske låter för dem som är övertygade om att denna personliga och socialkulturella dysfunktion har rört sig förbi den berömda Rubicon-punkten – den utan återvändo, är detta ändå bara verkligen så enkelt. Vi måste erkänna dårskapen – vansinnet – och vår egen del i detta av dagens konsensusverklighet, och sedan alltid vara villiga att göra de förändringar i oss ”själva” som är nödvändiga för att tillsammans återfå vår gemensamma hälsa. Vi har ju uppenbarligen inte hittills gjort tillräckligt, så mycket torde ju åtminstone stå klart för alla. Precis som att inte särskilt många på allvar egentligen ser sig själva som fullkomliga – alltet – gud.

Jag var problemet, jag är problemet och jag kommer alltid att vara problemet, själva definitionen av personligt ansvar i dess mest grundläggande inkarnation. Utanför vad jag vet, vet jag inget. När jag erkänner för mig själv att det är där problemet ligger, kan inte lösningen undvikas, den kan endast förnekas. Märk att jag talar inte i förfluten tid, utan i nuet – det föränderliga och påverkbara.

Jag gör detta eftersom processen inte är en ”en gång och därmed färdig” händelse, utan en ständig pågående rigorös och orädd undersökning av sig själv och de egna känsloskapande värderingsgrunderna. Den subtila galenskapen låg inom den egoistiska vanföreställningen att jag kan ”fixa” tusentals år av kognitiv formatering med några korta sessioners flyktig bedömning av mina ytliga fel. Om det bara vore så lätt.
Vi måste alltid sträva efter att gå vidare och vi måste hela tiden fortsätta att utvecklas som människor och individer, det är vår uppenbara skyldighet och den skulden tar aldrig slut eftersom vi häftar den mot våra efterkommande genom våra liv.

Den ledningen som altruism föreslår är ett klarare ljus att hålla sig till, än vad många människor fortfarande tycks formaterade till att förstå känslomässigt.