” Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa. ” Genom mitt fel, genom mitt fel, genom mitt mycket stora fel.

Etiketter är den intellektuellt lata och alltför ofärdiga människans förlorade tänkande, ju mer nedsättande desto bättre för att känna sig överlägsen när det blåser snålt av självrättfärdig indignation eller av förtvivlan som offret i kommunikationen.

Särskilt när det gäller personliga relationer (och gör inga misstag med den saken, vårt socialpsykologiskt kulturellt betingade ” hoppas ”och” tror ”är av extremt personliga karaktär) sällan är intellekt eller verklig anledning vad som främst ställs an vid rusningen ut mot en eller annan etikett, noggrant förklädd till kunnigt faktum. Allt detta görs av oss själva för att visa vår orubbliga övertygelse om vår sanning, vårt rättvisa uppsåt och vårt ärliga sätt, med mindre än så verkar vi ju svaga och obeslutsamma i förhållande till våra egocentrerade slavkolleger. Tro vad du vill, men du drar dig i det längsta, för att inte säga alltid, från att låta dem se din egen inre svettiga obeslutsamhet och din osäkerhet.

För många år sedan när jag först försökte tillämpa kritiskt tänkande på mig själv på ett konsekvent sätt, så var det bästa jag kunde komma på att minimalt erkänna den mycket utbredda självförnekelse jag själv hade anställd inom mig, att avvisa tanken på att jag i vissa avseenden var medskyldig till min egen egen upplevda känslosituation. Jag började dock känna igen att min förnekelse var kedjan som band mig till alla mina känslomässigt omöjliga situationer - mer gjorde mig inte längre gladare. Eftersom jag trodde mig om att vara offret snarare än min egen möjliggörare, klart jag inte var problemet. Därför skulle jag inte göra några ansträngningar att agera genom självrannsakan eftersom det skulle inte lösa någonting och bara skada mig själv i processen.

Även människor som har förlorat all tro på möjligheten att korrigera den nuvarande situationen och bara helt enkelt väntar på den ” oundvikliga” kollapsen och den egna återuppståndelsen, har fortfarande kvar hopp och tro på att när kollapsen är komplett och skräpet har rensats bort så kommer ett nytt system ta sin början och det kommer bara att dyka upp. Detta är alltså indirekt, men det går tydligt att utläsa att de mest ansvariga för ”imperiets” nedgång givetvis kommer att rensas bort från systemet, vilket i sig banar vägen för förståndet att återvända och en ny era att följa, en renässans om man så vill, en rensning av smuts, förfall och korruption vilket föryngrar själens spänst den politiska kroppen. Det är de och det är dom, det är inte jag och det handlar inte om att jag alltid måste försöka förstå mig själv och mina känslor bättre i förhållande till verkligheten. Moral är ju den känslomässiga kompass som vi orienterar oss ifrån i förhållande till verkligheten.

Sett ur detta perspektiv, hur kan någon påstå detta inte är oförfalskat hopp och tro, speciellt när tusentals år av historia visar att detta inte kommer att bli fallet? Ändrar vi inte på oss själva så ändrar vi på ingenting alls. Självklart, om vår historia manipuleras och förändras för att medvetet hålla oss vilse i den historiska vildmarken, hur kan vi då lära oss av våra förfäders misstag om vi inte alltid ifrågasätter våra historiska beskrivningar? Men vid något tillfälle under vår mognadsprocess behöver vi ändå verkligen ta personligt ansvar för vårt eget hopp och vår egen tro kring yttre betingelser och allt vad de bygger upp inom oss själva. Jag antar att detta förklarar varför så många förblir barnsliga i tanke och handling och inte vill konfrontera sig själva i verkligheten. Så bra som vi kan förstå oss själva, bara så bra kan vi förstå vår omvärld. Ja, hoppet sägs vara vad som sist lämnar oss, men därför få vi inte heller hålla oss med orimligheter om vi inte vill bli galna.

Först när uppenbart falskt hopp och tro är noggrant rotlöst och förstörs, samt därefter ersätts med medvetenhet om vårt eget personliga ansvar för att vara ärliga mot oss själva i alla våra intellektuella angelägenheter, kommer dessa självdestruktiva cykler ha kommit till ett slut. Jag påstår inte att någon är ansvarig för allt som är fel med världen idag, inte heller är det hans eller hennes - någon annans - ansvar att fixa allt. Men jag föreslår att vi är ansvariga för att städa upp vårt eget hus och att vi nu måste ta detta ansvar på allvar.

När vi börjar denna process upptäcker vi snabbt att vi har burit runt tiotals kilo av onödig kognitiv och emotionell tyngd, en onödig börda som har fördunklat vår vision och förståelse från födseln och samtidigt lämnar oss kognitivt impotenta, känslomässigt omogna med försämrade utvecklingsmöjligheter. Som individer kan vi inte ensamma förändra världen idag. Men vi kan förändra oss själva, och på så sätt kan vi tillsammans plantera frön som ovillkorligen kommer att förändra världen i morgon. Det hela börjar inom oss själva.