Den allmänna etablerade myten är alltid stel och lätt att förstå och många är djupt invävda i vår egen personliga världsbild och våra trossystem. "De hatar oss för vår frihet" är en av de mer flagranta och meningslösa polariserande fraser som värmer hjärtmusklerna på vår patriotiska mytologi.

Men även de som känner en känsla av socialt ansvar och vill göra något för att stoppa detta börjar inte sällan dra öronen åt sig och gömma sig från den kommande stormen. När de väl börjar förstå att regeringen inte längre bara utgör en vägspärr, utan en potentiellt praktiskt dödlig fiende, då upptäcker de plötsligt inom sig ett ben skramlande av rädsla för sin regering, deras förmodade beskyddare.

Denna primala rädsla är något många människor som lever idag har aldrig upplevt tidigare. Ungefär som att vakna en morgon och upptäcka att en massmördare sover bredvid dig eller inne hos barnen.

Dessa insikter om vår regerings - politiska adels - motiv och metoder att ljuga oss rakt i ansiktet med allt vi har fått höra. Det motsäger våra moraliska villkor och sociala mytologi om en ganska välvillig men lite saktfärdig regering som så småningom gör det rätta. Oändligt värre, och därmed allt mer skrämmande, placerar den på oss ett plötsligt totalansvar för våra egna liv, lycka och välbefinnande. Inget mer att spela offret, beundra idoler - eller partiföreträdare - och inga fler ursäkter eftersom pappa är inte här för att rädda oss, utan kanske till och med hellre att döda oss.

Fråga inte, Berätta inte.

Men är denna smygande insikt om att vi inte kan lita på vår regering längre, faktiskt till nytta för att mata våra fördomar när det kommer till det rent mekaniskt funktionsmässiga systemhaveriet? Eftersom vår instinkt blir att förkasta alla officiella uttalanden och information som kommer från sanningsdepartementen, är denna tendens kontraproduktiv när det kommer till vår bedömning av vad som kommer och hur utvecklingen kommer att spela ut?

Kom ihåg att även om vi inte kan lita på den politiska adeln, många gör det ändå fortfarande. Även de som inte litar på att regeringen fortsätter att agera som om de gör det, bara för att det ligger i deras eget egenintresse. Kombinera detta med den naturliga trögheten i att fortsätta på samma väg - vanemönster - och det finns fortfarande gott om fart ur just det perspektivet för att hålla igång detta pyramidspel länge till dess vi når den punkt då systemet måste haverera. Detta skapar risken för att vi frivilligt och medvetet måste välja kriget.

För inte mindre än från den punkten, kommer "verkligheten" ur det perspektivet att tvinga den politiska adeln att sluta marknadsföra lögn, då detta kommer att sätta människor i fysisk, känslomässig och finansiell risk, för att alltså bara inte tala om deras eget "ledarskap". Vi förstår alla att ibland är det så mycket lättare att upprätthålla lögnen än att äntligen börja tala sanning. Så mycket måste ångras och förklaras så varför ens försöka? Så det blir lika ur båda perspektiven.

Trots allt, de folkvalda är ju "valda" för att upprätthålla det rådande systemskicket.