Den Djupa Staten var fullt emot Trump och hans anständiga, förnuftiga 2016-års kampanjvision om att bryta spänningar med Ryssland och den arbetade utan att synas, obevekligt och länge för att misskreditera Förenta staternas 45: e president innan han ens kunde komma igång. Så tanken på att de nu kommer att luta sig tillbaka som goda förlorare, eftersom hela deras pyramid av lögner om samarbete med Ryssland, nu har blivit exponerad som löjlig, den tanken är bizarr. Det visar sig nu till alla Clintonsoroslojalisters stora fasa och förtvivlan, att det faktiskt är deras egen sida som har bedrivit klandervärd verksamhet storskaligt i just så måtto. Det innebär ett strategiskt operativt problem, mer om varför i nedan.

Dessa två år av hysteri var ändå utifrån samma problem faktiskt långt ifrån misslyckade för deras vidkommande. De misslyckades visserligen med att störta Trump från ämbetet eller stigmatisera och misskreditera honom med sin potenta inhemska politiska mediala bas. Men de hindrade rent faktiskt honom från att arbeta öppet och konstruktivt opinionsbildningsmässigt med Rysslands president Vladimir Putin för att avsluta de pågående blodbaden i Syrien och Jemen som Trump ärvt och att minska globala spänningar. Den DJupa Statens torgförda teorier om Ryska konspirationer tog fullt tillräckligt av det mediala opinionsbildningsutrymmet för att allmänheten skulle ha kunnat upplysas snabbare om någonting som helst annat. Så over the top retoriken måste till först för att kratta för misstroendets möjliga framväxt mot det mediala etablissemanget - reflexiv kontroll.

Men samtidigt som deras argument måste bli allt starkare så kom de med viss naturlighet att hamna allt längre ifrån verkligheten och där sprack fasaden i ljuset av verkligheten.

Därför och istället för att kunna byta strategi, så fortsätter nu den Djupa Staten i USA att dyka allt djupare i exempelvis hänsynslöst, ovillkorligt stöd till de farligt flyktiga, oansvariga och lokala regimerna i Georgien och Ukraina. Till och med för Otto von Bismarck och George Kennan hade detta idag varit obegripligt. De skulle ha ansett det som vansinnigt. Det skulle nog till och med Franklin D Roosevelt tycka, eftersom han trots allt erkände att förstörelsen av nazismen och bevarandet av världens fred med Sovjetunionen var viktigare än att garantera gränserna och den inre politiken i Polen, Estland , Lettland och Litauen. Han insåg kort sagt att det fanns ett högst påtagligt behov av det kalla kriget för det amerikanska etablissemang som han själv utgjorde en del av.....ja också naturligtvis för de som kontrollerade telekominfrastrukturen.

Vid den ändå lite oväntade vinsten så var nog president Trump redan då ändå helt seriös i sitt engagemang för att "tömma träsken" i Washington: Det är den verkliga orsaken som det gamla amerikanska etablissemanget hatade honom så mycket för. Det är därför det hysteriska ljugandet om en helt fiktiv och absurd "samverkan" ändå satte honom på defensiven i två år - en halv full presidentperiod. Men detta måste han också ha vetat om och planerat för. Strategi bygger på den längsta operativa planeringens genomförande

Detta tvingade Trump till att utåt sett bli som besatt av defensiv politik på Twitter - för att försvara sig. Han lyckades visserligen driva igenom många av avregleringar och andra ekonomiska reformer som han önskade och började omförhandla multinationella handelsavtal med resten av världen. Men det var aldrig det som var den grundläggande bäringen. För han hade ännu aldrig riktigt chansen att gå på offensiven mot någon eller några av alla sina inhemska politiska fiender. Han måste ha tillräckligt mycket av systemets vitala delar med sig. Nu kommer han helt säkert att göra det med exempelvis en förändrad Högsta domstol och Lindsay Graham på plats för senatens tillsyn.

Så att Kirstjen Nielsen avgår just nu som chef för Homeland Security är ett mycket starkt tecken på att vara en spelväxlare gällande det inrikespolitiska läget och att det måste gå till beredskap för att bli mer militärt influerat.

Som reaktion blir följdriktigt den Djupa Staten nu ännu mer desperat, extrem och hysterisk över att nu har den tvingats tillbaka på defensiven, även fast den tog till offensiven mot presidenten.

Trump måste naturligtvis se upp. Han har trotsat den amerikanska och globala Djupa Staten på sätt som ingen president har vågat eller kunnat göra sedan möjligen John F. Kennedy och det gick ju sådär för honom. Bakom hans offentliga hållning - mask - så har Donald Trump uppenbarligen aldrig varit någon dåre. Mycket av hans klagomål mot det militära etablissemanget gällande frågor från Ryssland till Kina, kan faktiskt även ses som ett erkännande av han måste ge avkall på ambitionen att begränsa den Djupa Staten i tid och rum, för att förhindra att hans fienders tillväxt i antal och kraft isolerar honom och blir överväldigande. Richard Nixon trodde trots allt bara att han lämnade kontoret bakom sig när han hade förskjutit de flesta av både den liberala vänstern och den hårda högern mot honom.

Så det farligaste som Trump nu kan göra är att låta sin utkik ligga och lova på vakten. Hans många fiender är fortfarande ute och de är fyllda med hat och frustration, ivriga att överfalla honom med nya, allt mer giftiga och fantastiska lögner. Detta vet Donald Trump om, han förstår därav också att hans enda sätt att begränsa handlingsfriheten för den Djupa Staten nu, är att gå på offensiven - att angripa.

Trump kan utåt sett kanske njuta av ett kort lallande medan hans koalition av fiender slickar sina sår av förtroendemässig förödmjukelser i skuggorna. Men bakom kulisserna så grupperar båda parter om för att nå fördel till problemformuleringsinitiativet. Och det kan ta dem en stund, helt säkert gällande den ena parten - förmodligen veckor snarare än månader - att alltså i den Djupa Statens fall komma fram till nästa uppsättning nya lögner. Eller nästa uppsättning falskflaggade överfall kan det nu vara mer direkt att skriva. Nu är det kris i bordellen på allvar.

Den största faran ur opinionsbildningsperspektivet, kvarstår ännu en kort tid i utrikesfrågor där Trump utåt sett har tillåtit sig att bli lite avskild av lojala kollegor som General Michael Flynn. Försvarsminister James Mattis och Vita husets stabschef John Kelly som nu alla borta och hittills kan de förefalla oersättliga, men deras roll är som för många andra föränderlig över tid. Å andra sidan så går ju varken Mike Pompeo eller John Bolton till historien som några större vänner av retorisk återhållsamhet...

William Shakespeare skulle sannolikt ha förstått Trumps dilemma perfekt, även utan att ta in Köpmannen från Venedig i resonemanget..

Vi glömmer oftast hur Shakespeares historiska tragedier också var politiska thrillers, alla fyllda med otroligt komplicerade planer och intriger. När intriger misslyckades hittade skurkarna - och även hjältarna - helt enkelt på nya.