I praktiken är det ofta mycket svårare att fungera som visselblåsare.

Ta Swedbank, som just nu skakas av avslöjanden i SVT:s ”Uppdrag granskning” om misstänkt penningtvätt. Uppgifterna är extremt allvarliga och har fått bankens värde på börsen att rasa med ungefär 20 procent.

Man skulle kunna tro att bolaget, trots den pågående krisen, i grunden välkomnar en journalistisk granskning som pekar mot omfattande ekonomisk brottslighet.

Trots allt har Swedbank i årsredovisningar slagit fast att det är ”...viktigt att risker och oegentligheter i verksamheten upptäcks och åtgärdas i tid. Vi har därför upprättat en koncernövergripande intern rutin för visselblåsning där medarbetare anonymt kan larma om de misstänker att något avviker från det interna eller externa regelverket.”

Uppenbarligen är det skillnad på visselblåsning och visselblåsning. I veckan avslöjade Dagens Industri att Swedbank aktivt blockerat sina anställda från att gå in på SVT:s krypterade tipstjänst, där allmänheten har möjlighet att anonymt lämna meddelanden om missförhållanden.

Signalen till bankens medarbetare är kristallklar: prata inte med ”Uppdrag granskning”, prata inte med journalister, prata inte med någon extern person om oegentligheter i bolaget.

Swedbank förklarar sin blockering av SVT:s visselblåsarfunktion med hänvisning till banksekretess. Bolaget förbiser tydligen något grundläggande här: sekretesslagstiftningen är inte skriven för att hemlighålla information om allvarliga missförhållanden och grova brott.

Att Swedbank aktivt försöker försvåra för grävande journalister är illa, och det borde få allmänhet, kunder och aktieägare att reagera, särskilt mot bakgrund av vad som kommit fram tack vare reportrarna på SVT.

Men tyvärr är det inte bara Swedbank som ägnar sig åt den här typen av mörkläggning. Vad vi sett de senaste åren är en tilltagande trend hos myndigheter och företag att minska öppenheten, med en mer eller mindre klar insikt om de svårigheter som detta skapar för nyhetsrapporteringen.

Sverige har en historiskt stark offentlighetsprincip. Den ger medborgarna en god insyn i offentliga verksamheter, kompletterad med en rätt att larma om missförhållanden och ett starkt källskydd. Men vindarna blåser tydligt åt fel åt: offentlighets- och sekretesslagen ändrades vid 39 tillfällen förra året, enligt DN:s genomgång. Av lagändringarna innebar 25 nya, utvidgade eller förstärkta sekretessregler - resten var mest följdändringar på grund av ny eller ändrad lag i övrigt.

Men det slutar inte där. Apropå krisen i Swedbank uttalade sig i torsdags finansminister Magdalena Andersson (S) i Rapport om att Skatteverket ska ges i uppdrag att stärka sitt arbete mot penningtvätt. Det är samma myndighet som precis meddelat att bland andra journalister inte längre ska kunna granska privatpersoners och företags skattekonton. Uppgifterna ska från och med nu omfattas av absolut sekretess.

Jag har diskuterat denna förändring med flera av DN:s reportrar som i huvudsak arbetar med grävande journalistik. De är väldigt bekymrade av Skatteverkets nyordning. Frågan är om den över huvud taget är laglig. Men redan på principiella grunder är bristen på insyn problematisk - praktiskt taget alla granskningar av företag och enskildas ekonomiska transaktioner har nytta av att undersöka skattekonton. Utan den möjligheten blir journalistiken sämre. Färre missförhållanden avslöjas. Och allmänheten får veta mindre.

DN:s reportrar bekräftar dessutom att tillgängligheten till allmänna handlingar stadigt blivit sämre. Det har exempelvis spritt sig en ovana att myndigheter vägrar att skicka ut handlingar digitalt och är senfärdiga i största allmänhet. Värst i klassen har länge varit Utrikesdepartementet, som ironiskt nog brukar skryta om den svenska öppenheten i internationella sammanhang.

Ett föredöme är landets domstolar som i regel skickar begärda dokument inom några minuter – och dessutom på ett digitalt säkert sätt.

Men även rättsväsendet begår allvarliga fel. Ett illavarslande exempel, som tjänar som en symbol för vår tid, är tingsrätten i Borås som 2017 dömde en visselblåsare för brott mot tystnadsplikten efter att denne kontaktat journalister om missförhållanden på ett LSS-boende.

Om domstolen och åklagaren vinnlagt sig om att läsa på om svensk grundlag, hade man över huvud taget inte befattat sig med ärendet. Visselblåsare inom offentligt driven verksamhet har en grundlagsskyddad meddelarfrihet. Eventuella brott mot sekretessregler kan bara prövas av justitiekanslern som åklagare och i en speciell rättegång enligt tryckfrihetsförordningen.

Hovrätten undanröjde nyligen domen och gav visselblåsaren en viktig upprättelse. Justitiekansler Mari Heidenborg har också i ett principiellt betydelsefullt uttalande riktat skarp kritik mot tingsrätten och åklagaren. Men hela affären är symptomatisk: staten lägger utan eftertanke resurser på att jaga den som larmar, inte på att åtgärda det som föranlett larmet. Och än värre: tingsrätten dömer en person utan att ha laglig rätt att göra det.

Swedbank är ett privat bolag. De anställda omfattas därför inte av någon grundlagsskyddad meddelarfrihet. Men ett företag som belåtet brukar berömma sig för att ta samhällsansvar borde inse att det inte är medarbetarna som är problemet när visselblåsare vänder sig till medier - det är missförhållandena som bör bekymra ledningen.

Trots att öppenhet hyllas av de flesta är Sverige på väg att bli mer slutet. Och den som är visselblåsare måste i vår kultur räkna med starkt negativa konsekvenser för sin egen personliga del.

Den här utvecklingen försvagar demokratin. Journalistik i allmänhet och grävande journalistik i synnerhet är central för granskningen av maktcentrum i samhället. Först när ljuset träffar myglet kan det bli ett ansvarsutkrävande värt namnet. Den allt mer utbredda föreställningen att makten, må det vara mäktiga banker eller myndigheter, ensamma klarar av att granska sig själva i skydd av mörkret är felaktig och farlig.

https://www.dn.se/…/peter-wolodarski-swedbank-och-skatteve…/