På tal om den moderna Djupa Staten och dess framväxt:

Boschaffären var en kedja av händelser, med en komplicerad intrig, som utspelade sig under åren 1939-1950. Den blev allmänt känd i augusti 1945 då USA anklagade bröderna Jacob och Marcus Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank för att ha varit bulvaner åt Boschkoncernen under andra världskriget. Att de ägde avgörande delar av moderbolaget IG Farben hamnade på ett märkligt vis mellan stolarna. Allt i syfte att göra lönsamma internationella placeringar genom att skydda de tyska dotterföretagen från konfiskering i fiendeland. Anklagelserna medförde, att bankens och bröderna Wallenbergs tillgångar i USA blockerades och de amerikanska myndigheterna argumenterade för en svartlistning av såväl bröderna som banken.

SEB hade som av en händelse med början år 1939 köpt upp åtta Boschföretag i neutrala länder och en majoritet av aktierna i det amerikanska Boschbolaget, American Bosch Corporation, ABC.

Affärsuppgörelsen framställdes som sådan att moderbolaget tilldelades rätten att anvisa köpare om bolagen skulle vidareförsäljas. Bosch hade i gengäld förbundit sig att medverka till att SEB, i Tyskland, kunde placera de tyska statspapper för 15 miljoner kronor, Kreugerobligationer, som fanns kvar i resterna efter Kreugerkraschen. Tänka sig. Förutom detta gav Bosch en premie på 2,7 miljoner till SEB. Förvärvet av ABC var den klart största affären och köpeskillingen var motsvarande 12,4 miljoner kronor. I praktiken kom Boschkoncernen som ingick i IG Farben koncernen genom affärsuppgörelsen att ha full kontroll över dotterföretaget.

SEB hävdade därför mot USA att man ägde ABC utan förbehåll och att man i framtiden avsåg att sälja detta till amerikaner. Samtidigt var man dock angelägen om att hålla tillräckligt stor andel aktier för att kunna tillfredsställa Boschkoncernen då kriget var över. Misstänksamheten från USA förblev dock alltså inte utan skäl stor och i december 1941 förklarade Amerikanska Treasury Department, ATD, att ABC inte var ett rent svenskt företag. SEB:s amerikanska jurister, däribland och NOTERA NU den sedermera amerikanske utrikesministern John Foster Dulles, som klargjorde för SEB att det var nödvändigt att svenska myndigheter intygade att ABC var svenskt, annars skulle det tas i beslag som fientlig tillhörighet.

Marcus Wallenberg vände sig till den svenska regeringen och lyckades, efter ett möte med bland andra finansministern Ernst Wigforss, ordföranden i riksbanksfullmäktige Dag Hammarskjöld och riksbankschefen Ivar Rooth, att få den att ställa sig bakom en promemoria, som huvudsakligen hade formulerats av honom själv. Brevet som sändes till Washington den 13 januari 1942 ett bete som innebar att det innehöll inga referenser till att Bosch hade en option att köpa tillbaka bolaget. Treasury Department meddelades häri att ABC-aktierna var: ”definitely bona fide Swedish and there exists no qualifying agreement undertakings or promises impairing this ownership”. Utrikesministern Christian Günther klargjorde dessutom för den amerikanske ministern i Stockholm, att han var säker på att SEB inte dolde någonting. Ansträngningarna var dock förgäves.

Den 18 maj 1942 beslagtogs ABC av amerikanska Alien Property Custodian. Vid denna tidpunkt kom inga av dessa händelser att offentliggöras.

Bankens affärer avslöjades den 31 juli 1945 alltså innan Tyskland hade kapitulerat och medan dess underrättelsetjänst fortfarande var intakt, i en artikel i New York Herald Tribune. Amerikanska militära utredare från OSS hade ”minutiöst” letat igenom Boschs huvudkontor i Stuttgart och därvid påträffat gömda dokument, med vars hjälp man kunde spåra det ifrågasatta ägarskapet av ABC tillbaka till moderbolaget Bosch.

Den 8 augusti, dagen före bomben över Nagasaki, förklarade Treasury Department att bröderna Wallenberg personligen var spärrade, ”special blocked nationals”, och att SEB borde svartlistas i alla allierade länder.

Avslöjandet ledde till att bröderna Wallenberg tillsammans med deras medarbetare Rolf Calissendorff kallades till utskottsförhör i ATD. Utfrågningarna pågick i perioder under hela hösten 1945. Vid dessa hade SEB-gruppen betydande svårigheter med att försvara sig mot beskyllningarna och amerikanernas slutsats blev, att banken inte endast hade undanhållit de rätta ägarförhållandena utan även, vid förfrågningar därom, hade fört fram lögner. Förhörsprotokollet kom att omfatta 1261 maskinskrivna sidor.

I ett synbart desperat försök att rentvå sig själv och banken gjorde Marcus Wallenberg åter en framstöt till den svenska regeringen om hjälp. Från regeringshåll bemöttes hänvändelsen med synbar kyla. Man ansåg sig ha blivit förd bakom ljuset några år tidigare och ville inte lämna något som helst stöd till banken – öppet vill säga. Den nytillträdde utrikesministern Östen Undén ställde sig helt avvisande. Någon ”allmän förtroendeförklaring” var man inte beredd att avge. Marcus Wallenberg tog nu ett klassiskt initiativ, som kom att skapa, eller i alla fall vad som såg ut att skapa, en klyfta mellan honom och hans broder Jacob.

Utöver den allmänna promemoria, som ATD begärt, författade han en personligt hållen privat promemoria. Denna innehöll ett beklagande av affären och ett erkännande av att den varit illa hanterad av banken. Han betonade att hans syn på förhållandet till Bosch skilde sig från de övrigas i SEB-gruppen och påstod, utan Jacob Wallenbergs vetskap och utan att beslut hade tagits, att denne snart skulle avgå från sin post som VD och då ersättas av Marcus själv.

Marcus Wallenbergs offensiva agerande och hans nära vänskap med den engelske ministern i Stockholm, Victor Mallet, ser ut att ha bidragit till en positiv effekt för banken. När den allierade gruppen för svartlistning sammanträdde i maj 1946, yrkade därför istället engelsmännen för en återhållen reaktion mot SEB-gruppen och trots att det påpekades att bröderna Wallenberg förtjänade att bli svartlistade, så beslutade man att inte rekommendera detta.

Boschaffären kom inte att bli avslutad förrän 1950. SEB-gruppen stämde 1947 Alien Property Custodian med krav om att få tillbaka sina tillgångar. Efter en långdragen process med negativ publicitet och vars slut man inte kunde se godtog SEB 1950 en förlikning, som innebar att man skulle få 2,6 miljoner USD, vilket motsvarade endast en tredjedel av ABC:s dåvarande värde.

Boschaffären blev utåt sett en ekonomiskt en klar förlust för SEB. Den avgjort största förlusten var dock de negativa verkningarna på bankens och bröderna Wallenbergs anseende i Sverige och internationellt. I amerikansk press kom de märkligt nog under ett antal år att associeras med det nazistiska Tyskland, som de själva hade varit med om att finansiera via IG Farben

John Foster Dulles ovan, född 25 februari 1888 i Washington, D.C., död 24 maj 1959 i Washington, D.C., var mest känd som en amerikansk republikansk politiker och utrikesminister under president Dwight D. Eisenhower 1953-1959.

Han var öppet känd som arkitekten för många viktiga delar av den amerikanska utrikespolitiken i det Kalla kriget med Sovjetunionen efter andra världskriget .

Allen Welsh Dulles, född 7 april 1893 i Watertown, New York, död 29 januari 1969 i Washington, D.C, var en amerikansk jurist och underrättelsechef. Mellan 1953 och 1961 var han chef för CIA. 1963 utsågs han till ledamot av Warrenkommissionen som fick i uppdrag att utvärdera bevismaterialet rörande mordet på John F. Kennedy.

Han var bror till utrikesminister John Foster Dulles.

Den yngre brodern till USA: s utrikesminister John Foster Dulles , Allen Dulles, tog en MA från Princeton 1916 och tjänstgjorde sedan i olika diplomatiska uppdrag – inte minst i Tyskland fram till 1922, då han blev utnämnd som chef för utrikesdepartementets avdelning Eastern Division. Efter att ha erlagt en juristexamen år 1926, tjänade han kort som rådgivare till den amerikanska delegationen i Peking och han gick sedan till advokatbyrån i New York där hans bror var delägare, som bedrev juridisk verksamhet inriktad på Imperialistisk kolonialväldesverksamhet

När USA gick in i andra världskriget rekryterades Dulles av överste William J. Donovan för Office of Strategic Services (OSS), en underrättelsetjänst. Från oktober 1942 till maj 1945 fungerade han som chef för OSS-kontoret i Bern och spelade speciellt en anmärkningsvärd roll i händelserna som ledde till överlämnandet av tyska trupper i norra Italien.

År 1948 var Dulles ordförande för en tremanskommitté med uppgift att kartlägga USA: s underrättelstjänssystemsystem. Efter att CIA grundades 1951 fungerade han som biträdande chef under general Walter Bedell Smith , och år 1953 utsågs han till chef av president Dwight D. Eisenhower . Byrån fungerade effektivt i en rad stora verksamheter, i synnerhet om störningar av regeringarna i Mohammad Mosaddeq i Iran 1953 och Jacobo Arbenz i Guatemala 1954. Det lyckades också att erhålla en kopia av Nikita Khrushchevs hemliga tal 1956 som avslöjade Joseph Stalin…

Dulles som vidareanställdes av president John F. Kennedy , var inblandad i misslyckandet av Invasionen av Kuba i april 1961 och avgick på Kennedys begäran den hösten 1963 utsågs han till ledamot av Warrenkommissionen som fick i uppdrag att utvärdera bevismaterialet rörande mordet på John F. Kennedy – alltså se till att gick ”by the book”

Snabbspolning bakåt:

Reinhard Gehlen, född 3 april 1902 i Erfurt, död 8 juni 1979 i Berg vid Starnberger See, var en tysk militär (generalmajor) och chef för underrättelseverksamhet. Gehlen är mest känd som chef för underrättelsetjänsten Bundesnachrichtendienst i Västtyskland, en organisation han själv var med och grundade.

Meeeeen..

Reinhard Gehlen gjorde karriär inom den tyska militären under 1920- och 1930-talet. Han kom sedermera att bli medlem av den tyska generalstaben. Under andra världskriget var han ansvarig för underrättelseverksamheten på östfronten, Fremde Heere Ost. Gehlen omorganiserade verksamheten och fick stora framgångar i insamlandet av information om Sovjetunionens militär. Gehlens verksamhet kom att samla in en stor mängd information om Sovjetunionen och Röda armén. Detta gjorde Gehlen värdefull i samband med Kalla kriget – så att uppgifterna inte skulle ifrågasättas och vidare legender skulle kunna utvecklas. Gehlen hade själv märkligt nog – eller inte så – redan planerat för ett liv efter kriget genom att dokumentera verksamheten på mikrofilm och sedan gömma undan informationen i Oberbayern.

I samband med krigsslutet 1945 greps Gehlen och förhördes av amerikanarna som insåg att Gehlen hade information man vill komma åt. Gehlen flögs till USA men återvände 1946 till Tyskland för att på USA:s uppdrag grunda en underrättelseverksamhet riktad mot Sovjetunionen. Denna omvandlades 1956 till Västtysklands underrättelsetjänst som Gehlen var chef för fram till 1968.

Och i Sverige:

Thede Palm var son till major Axel Palm och Ebba Nordenfelt. Han tog fil.kand. i Lund 1928, fil.lic. 1933 och fil.dr. 1937. Palm doktorerade på fornslaviska kultplatser i Nordtyskland. Palm var anställd vid Svensk uppslagsbok 1928–1936, var amanuens 1933 (extra ordinarie 1932) och bibliotekarie 1938–1956 vid Lunds universitetsbibliotek. Han var avdelningschef vid Statens Informationsstyrelse 1943–1944 och sakkunnig där 1945, vilket alltså var det statliga organ som bedrev censur med hjälp av gröna och grå lappar: han gillade nog inte Karl Gerhard…

I början av 1940 inrättades Statens Informationsstyrelse (SIS), som skulle informera allmänheten om krisåtgärder men också granska pressen. Informationsstyrelsen gjorde sig snart avskydd inom den ännu inte helt kontrollerade pressen för sina gröna och grå lappar och fick i folkmun namnet ‘Non-informationsstyrelsen’. Artiklar som gavs en grön lapp godkändes och fick publiceras, artiklar som försågs med grå lappar skulle inte publiceras.

År 1943 begärde Thede Palm tjänstledigt för att arbeta under Carl Petersén vid C-byrån, en hemlig underrättelseorganisation inom det svenska försvaret under andra världskriget. C-kontorets uppgift var att sköta utrikes underrättelseinhämtning. Han blev chef för verksamheten 1946 och avdelningen bytte samtidigt namn till T-kontoret. Under det kalla kriget ingick Palm i ledningen för den svenska Stay-behind-organisationen med säte – i händelse av krig – i London. År 1965 slogs det utrikesinriktade T-kontoret samman med det inrikesinriktade B-kontoret och blev Försvarsstabens särskilda byrå (mer känt som IB). B-kontorets chef Birger Elmér övertog ledningen för den sammanslagna organisationen. Palm övergick till Militärhögskolan där han var forskningschef 1965–1972.

Via Helmuth Terberg fick Palm kontakt med Ghelen och ett samarbete inleddes och allt var styrt uppifrån från ett och samma kontor.