Ett samhälle som strävar efter kollektiv konstgjort kognitivt formaterad normalitet och likriktning, efter kollektivistisk harmonisering, är ett samhälle på gränsen till upplösning, kaos och ond bråd död.

Endast fritt tänkande och sinnen kan ge människan verkligt hopp om överlevnad genom utveckling på längre sikt. Vi kan bara uppleva våra egna känslor.

Så det extrema är vad som alltid först bryter gränserna i ”normala” samhällen, vilket innebär att det är det fria tänkandet hos individen som bryter gränser hos individens egen inneboende sanning och samvete. Allt börjar i den punkten, att någon vågar ifrågasätta sina egna känslogrundande värderingar.

Att våga tänka tankar som du aldrig har tänkt och betrakta dem ur den sakligt grundade rimlighetens perspektiv i förhållande till dig själv och den uppfattade verkligheten.

I ett verkligt ärligt och öppet demokratiskt samhälle (vilket vi då naturligtvis aldrig har upplevt) så är det därför nu närmast på så vis att en mer fritt tänkande människa blir någon som förnekar de i samhället universella – allmänt upplevda och accepterade – så kallade”etablerade” grunderna för tillvaron, någon som kanske för många rent av förefaller som att denförsöka spela halvgud i en fantasivärld av moralisk relativism och rationaliserad kriminalitet, jag borde väl kanske inte uttrycka att det egentligen i verkligheten nu alltmer faktiskt låter som själva definitionen eller arketypen för en svensk journalist, politiker eller valutafinansiell trojan i det sönderfallande systemet.

Alltså ett osammanhängande logiskt missfoster av naturen skapad med syftet att tvinga på sin förvridna vilja på andra genom att alltmer förvränga det kognitiva landskapet. Men nu gjorde jag ju det i alla fall och jag tänkte naturligtvis inte alls på Anders Lindberg eller Wolfgang Hansson, inte alls...

För tyvärr så är det ju just därför, som den verkligt moraliskt ärliga definitionen av självständigt fritt tänkande människor, inte exakt är den mest populära kategorin inom det av girighet alltmer fradgetuggande och dolda etablissemang som residerar över funktionerna i vår finanspolitiska struktur av idag a.k.a den reala makten i den Djupa Staten.

Livet är en besvikelse, sådant är livet. Det har vi minsann fått lära oss som mantran att leva med. Det är det kall vi uppfostras till att känna som förväntat, trots att vägen till helvetet kantas av brustna förväntningar och vägen därifrån kantas av egna övergivna illusioner - känslogrundande värderingar.

Men det finns hopp om annat, för naturen är gammal och därmed vis och mot tiden som alltid bara existerar nu - verkligheten, så kämpar även dumheten förgäves.