Även i den mest absoluta bananmonarkin, är kungen maktlös utan en legion av insiders, hovmän, rådgivare, ambassadörer, galgar på avrättningsplatsen, och andra diverse kumpaner. Dessa människor i maskopi kommer med tiden att använda polisen och regeringsmakten till sin egen fördel om det inte råder transparens och ansvarstagande. Transparensen ökar dock nu och belyser den svenska kulturens hjärtsten - den moraliska minimalism som kallas för egennytta.

Myten om vår konstitutionella bananmonarki – demokrati, till exempel, är så självbedrägligt attraktiv att de flesta människor helt enkelt vägrar att se bortom den, för att slippa konfrontera sig själva och de egna föreställningarna. Inte bara det, utan de flesta av de människor som verkligen betyder något för politiken – trendsättare, de rika, opinionsbildare, och skojare och bedragare som gör att systemet kan fungera – betalas av med vad som inte kan ses bakom skärmen. Det är institutionaliserad korruption utan historiskt motstycke i Sverige.

Anledningen till att inte många har hört talas om den Djupa Staten är en viktig punkt som vi behöver för att anslutas till förståelse. Nämligen, det finns fakta. Och det finns myter, vanföreställningar, gissningar och åsikter. Men allt finns också gömt i öppen dager. Antingen så finns den Djupa Staten organiskt funktionsmässigt, eller så finns den inte - det gör den!

Termen Djupa Staten är inte ett terminologiskt original som hör till oss. Det var alltså först myntat för att beskriva antidemokratiska element inom militären, underrättelsetjänster, rättsväsendet, medier och maffian som kontrollerade de verkliga spakarna till makten i det Kemalistiska Turkiet. Passande nog i tiden, men den fanns etablerad i Sverige redan i början på 1800 – talet.

Men uttrycket används nu mer och mer även på andra håll, eftersom folk kommer till att inse vad som verkligen händer i deras egna länder. Djupt går dock den intellektuella tjälen, likt cancer, här i Nord.