Det finns människor som utifrån sin självbildsbaserade självkänsla, främst vill förtrycka andra människor och så finns det människor som främst inte vill förtrycka andra människor - är beredda att offra sig själva, ja och så finns det en massa människor däremellan.

Vi har länge varit på vägen till att tro att våra röster räknas, att vi lever i en demokrati, att valet gör en skillnad, att det spelar någon roll om vi röstar vänster eller höger och att våra valda representanter främst ser till våra bästa intressen. Verklighetens ljus vet att berätta för oss, vi lever i en oligarki , politiker representerar bara företagsstatens vinstmotiv, vars verkliga ledare bara vet alltför väl att det inte längre finns någon märkbar skillnad mellan röd och blå politik, för det finns bara en betingelse som spelar roll i politiken - bankernas pengar.

Det här landet tillhör egentligen oss alla: Var och en av oss - "vi befolkningen" - men framförallt, det här landet tillhör de av oss som älskar frihet tillräckligt för att stå upp och slåss för den.

Är du eller har du varit deprimerad än? Du borde ha varit det.

Mer än deprimerad, men du borde också därför vara upprörd över vad som har gjorts i vårt land.

Jag är upprörd över vad som har gjorts för våra grundläggande friheter - den genomgående förfalskningen av dessa.

Vi är inte mindre fångar än de som är fängslade bakom fängelseväggarna.

Som Aldous Huxley erkände i sitt förord ​​till "A brave new world" : "Det är helt möjligt för en man att vara ute ur fängelset och ändå inte vara fri nog att inte vara fysisk begränsad och alltså ändå befinna sig i en psykologisk fångenskap, tvingad att tänka, känna sig och agera som representanter för den nationella företagsstaten eller av ett visst givet privat intresse inom landet, som vill han att han ska tänka, känna och agera därefter. . . . För denne är fängelsets väggar osynliga och den människan tror att den är fri. "

Så länge vi inte agerar för att skapa en förändring, så har vi bara oss själva att skylla. Vi älskade inte frihet nog. Och ännu mer - vi hade ingen medvetenhet om den verkliga situationen .... Vi förtjänade helt och hållet allt som hände efteråt.

Hur tänker man utanför boxen när parametrarna i boxen är det enda sättet som vi vet hur man tänker? För att börja ifrågasätta, ifrågasätta allt, särskilt vårt eget personliga trossystem. Detta betyder inte att alla övertygelser måste utraderas samtidigt helt enkelt bara för att det finns brister inbäddade inom vårt trossystem vilket fungerar som en stabilisator i en alltmer vansinnig värld. Att bara skära loss allt är den kognitiva motsvarigheten att rasera våra motorer och låta orkanen krossa vår båt på den steniga stranden bara för att vi inte längre litar på motorn.

Strategisk omvärdering är nödvändig för att undvika en existentiell kris av episka proportioner, ja. Kognitiv förvirring och känslomässiga störningar är inte vackra i sin upplevelse. Målet är att bli bättre utan att behöva bli betydligt sämre under vår process av uppvaknande, så babysteg för hanterbara doser av lidande är i sin ordning under hela processen. Framsteg, inte perfektion, är den ständiga eftersökta ordningen hela tiden.

Etablissemanget är vad det är för att bevara systemet med sig själv inuti och etablissemanget söker nu därför konflikt för att kunna införa en mer repressiv stats ordning. Mer ordning - vilket människor i allmänhet tror kommer att gynna dem själva...

Ta din egen ställning nu - använd alla icke-våldsamma medel till ditt förfogande - medan du fortfarande kan.

Spill inte tid på att reflektera och klandra andra för din egen situation istället för att utnyttja möjligheter som andra har missat i kampen mot tyranni - det är och har alltid varit ett genomkorrupt system.

Vänta inte tills du är den sista som står upp.

Tiden rinner ut med sanden i timglaset.

Kanske är det dags att börja tro på det omöjliga...