Detta har vi skrivit spaltmil om:

Den 11 februari 1979 kom Ayatollah Ruhollah Khomenei till makten i Iran, och ersatte Shah Mohammad-Reza Pahlavis väststyrda och installerade islamiska republik. Vad få visste vid den tiden och idag, är att den brittiska regeringen spelade en avgörande roll för att stödja den religiöse ledaren år före och efter den islamiska revolutionen.

"Om du lyfter upp Ayatollah Khomeinis skägg, hittar du" MADE IN ENGLAND "skrivet på hakan," rasade Shahen från Iran Mohammad-Reza Pahlavi, inte långt före den upproriska röra som hade spritt över hela "hans" rike under många månader tills han slutligen togs ifrån makten i januari 1979 och slutade sin närmaste 38-åriga regeringstid.

På ytan var det ett märkligt uttalande för shahen, att uttala sig så. Han hade ju alltså notoriskt återinstallerats som Irans högsta härskare av en angloamerikansk kupp i augusti 1953 . Ända sedan dess hade han varit en till synes oväsenlig allierad i London, som militärt stödde olika brittiska uppbackade regimer i Gulfområdet och blev en av Mellanösterns största vapenmarknader och som lät British Petroleum plundra landets enorma oljereserver till mycket fördelaktiga priser.

Dessutom besökte Margaret Thatcher Teheran i april året innan och erbjöd en stark bekräftelse på brittiskt stöd till Pahlavis styre.

"Jag har tittat på Irans framsteg. Jag har blivit imponerad av den hastighet och seghet som ett gammalt land har förvandlat sig till under en enda generation från en av världens fattigare länder till en av dess ledande militära och industriella krafter. Vilket måste vara tack vare en av världens mest framsynta statsmän ... ingen annan världsledare har gett sitt land mer dynamisk ledning. Han leder Iran genom en 1900 -talets renässans ", sade hon.

Tänka sig!…..och Rouhani som en gång tillade att hans sida är redo att prata med USA om de ”betalar ersättningar till den iranska nationen, som den måste betala från 1953 till nutid, för sina ingripanden i människors liv i Iran.”

”[USA: s president Donald Trump] måste ta några steg tillbaka, det vill säga han bör gå tillbaka till före tiden för sig själv, åtminstone för att skapa lämpliga situationer för att bättre säkra Irans intressen, Amerikas intressen , och världens intressen, ”tillade Rouhani.

Vi har väl aldrig någonsin påpekat att det skulle komma till denna punkt – utom möjligen då något enstaka miljontal gånger genom åren eller så..

En gång så här till exempel – detta är alltså FÖRE MbS i Saudi:

”Hur som helst så är bakgrunden till dagens lägen bra att känna till även om vi har beskrivit denna ungefär lika många gånger, en gång för något år sedan på följande vis:

”Med avseende på att även Ayatollah Khomeini var springpojke åt CIA och att CIA iscensatte en statskupp 1953 som kom att kallas Operation Ajax, vilket ledde till att shahen återinsattes och Mossadeq sedan ställdes inför en summarisk militärdomstol som dömde honom till döden, ett öde som också drabbade utrikesminister Hossein Fatemi. Så kan det vara bra att påminna lite om bakgrunderna.

Men medan Fatemi blev torterad och avrättad omvandlades straffet i Mossadeqs fall till husarrest, en husarrest som varade fram till hans död 1967. Mosaddeq begravdes enligt uppgift under matsalen i sitt hus.

Många analytiker både i Iran och i Väst anser dessa steg vara den kritiska och avgörande försvagningen av shahens legitimitet och hans slutliga fall i och med den iranska revolutionen 1979. USA:s handlande kuvade de demokratiska krafterna i landet och stärkte shahens envälde och lydställning under västmakterna. Vilket alltså efter kuppen 1979 bara fortsatte som vanligt men dolt bakom annan typ av religiös kuliss.

Den 29 april 1951 tvingades alltså shahen av Iran, Mohammad Reza Pahlavi, i enlighet med den iranska konstitutionen från 1906 att utnämna parlamentets (Majlis) premiärministerkandidat, dr Mohammad Mossadeq, till sin premiärminister. Mossadeq företrädde det nationaldemokratiska (och i vissa avseenden republikanska) partiet Jebhe Melli och valdes i Majlis med 79 röster för och 12 röster mot som dess kandidat till premiärministerposten.

Enligt konstitutionen var dock shahens godkännande och officiella utnämnande nödvändigt innan kandidaten kunde tillsättas.

Mossadeq valde snabbt att genomföra Majlis beslut att nationalisera oljan (ett beslut som fattades något år innan han tillsattes). Irans påföljande nationalisering och expropriering av oljefält och oljeraffinaderier i södra Iran ledde till Abadankrisen.

Den iranska ekonomin led inte oväntat kraftiga förluster och Storbritanniens oljeintressen, som dominerades av företaget Anglo-Iranian Oil Company, i regionen var kraftigt hotade. Under allt detta tumult valde shahen, märkligt nog enligt många iranier, att lämna landet av rädsla för revolution.

Storbritannien vände sig då till USA:s dåvarande president Truman som inte ville ingripa. När Eisenhower tillträdde som president 1953 valde han däremot att hjälpa Storbritannien. USA uppgav sig för kulissens skull frukta en ”eventuell kommunistisk revolution” och allians med Sovjetunionen vilket skulle innebära en strategisk förlust av den iranska platån och Persiska viken.

Snabbspolning fram till idag:

I stor utsträckning till Washington-eliternas skräck har Iran spelat en nyckelroll för att besegra den västerländska oppositionens terrorister i Syrien, samtidigt som de deltar i ytterligare segrar mot ISIS i Irak.

Irans växande inflytande i Irak, en långvarigt massiv oljeproducent, måste vara särskilt angeläget för den Djupa Staten. Det kan vara ett av fler skäl bakom att Donald Trump införde sanktioner mot Iran – den Djupa Staten kan inte klaga och när den väl börjar att klaga mer öppet då är det redan försent i förhållande till omvärlden opinionsklimat.

En av konsekvenserna av den förödande 2003 års irakiska invasionen, var att amerikanerna (med allierade) oavsiktligt skapade en shiitiskt-dominerad stat i Irak. Detta ledde till närmare band med Iran med omkring 90% av iranierna betraktade som shiiter. Det är säkert att anta att Irans ökande inflytande har blivit som ett överfallslarm inom den Djupa Staten i Saudiarabien och Israel.

Saudiarabien, i verkligheten tidigare en en ren tyranni, har också spelat en oavsiktlig del i Irans uppgång – när man har hjälpt till med stor amerikansk och brittisk finansiering. Saudierna har startat ett pågående och katastrofalt krig i Jemen vilket resulterade i en allvarlig pågående humanitär kris där.

Saudierna har sedan länge förlorat det kriget – till och med i en Harvard-studie, vilket säger en del – tyder på att kriget kan kosta dem runt 200 miljoner dollar per dag. Samtidigt har Iran intensifierat sitt bistånd till de Shiitiska Houthi-rebellerna i Jemen, vilket ”ger Teheran möjlighet att bli mer inflytelserika än någonsin”.

Vi minns hur Kreml uttryckte detta till den Djupa Staten i Washington – Om inte ni slutar upp med att spela proxykrig i Ukraina, så är vi säkra på att Iran kommer att destabilisera Saudiarabien.

Saudierna inom den Djupa Staten, med västerländskt stöd – och då inte minst svenskt som bekant, har också starkt stött den brutala oppositions terrorister i Syrien – som i den fyraåriga striden om den viktiga staden Aleppo – ett annat västerländskt humanistiskt succéprojekt och ingripande som slutade i nederlaget mot president Bashar al-Assads syriska armé, med avgörande ryskt och iranskt stöd.

Under 2014 bekräftade Hillary Clinton i ett e-postmeddelande som senare släpptes av WikiLeaks att ”Saudiarabien … tillhandahåller hemligt finansiellt och logistiskt stöd till ISIL och andra radikala sunnigrupper i regionen [Syrien]”.

Det här kritiska beviset, som aldrig var avsett för offentliga ögon, avslöjade redan då att den Djupa Staten i USA medvetet har stöttat ISIS och andra terroristgrupper. Under Barack Obamas åtta år i tjänst tillhandahöll den Djupa Staten i USA, Saudiarabien med över 50 miljarder dollar av amerikanska vapen och förnödenheter. Den främsta orsaken till den nära kopplingen mellan USA och Saudiarabien är att den senare producerar 13% av världens olja. Och den näst främsta orsaken är att kunna använda kungariket som som ett strategiskt geopolitiskt utvecklingsverktyg för skapandet av polariseringsskapande destabilisering under en kontrollerad religiös täckmantel – krig och migrationsrörelser.

Det belyser också varför ”förlusten” av Iran under den islamiska revolutionen 1979 ändå var ett så stort slag mot amerikanska planerare. Iran har världens fjärde största oljereserver och ligger i ett av de mest geografiskt kritiska lägena för kontrollen av strategiska naturresursflöden(och därför mest oroliga) regionerna på jorden. Iran gränsar till Turkiet, Irak och Afghanistan med Persiska viken som skiljer landet från Saudiarabien.

Detta kan ytterligare förklara varför Iran har varit målet av sådana enorma västerländska propagandakampanjer från den Djupa Staten. I ”amerikanska” – den Djupa Statens – kommentarer har Iran i stor utsträckning beskrivits som ”det största hotet mot världsfred”, uppenbarligen helt skandalösa påståenden baserade på inga bevis alls.

I själva verket bekräftar opinionsundersökningar helt överväldigande den här titeln till ”USA” – som Robert Jervis, ex-president för American Political Science Association, sade: ”I ögonen på en stor del av världen är faktiskt den främsta skurkstaten idag Förenta staterna”. Det är knappast en överraskande slutsats om man undersöker meritlistan.

Det är helt uppenbart att de nationer som gränsar till Iran inte känner landet som ett allvarligt hot, istället rankas USA och Israel som de största farorna för dem. Det kan alltså argumenteras som övertygande omständighet att USA alltid har ingripit i iranska inre angelägenheter sedan 1953. Kuppen i augusti samma år, ledd av CIA med brittiskt stöd, avsatte premiärminister Mohammad Mossadeghs parlamentariska regering.

Mossadegh hade varit en långvarig kritiker av imperialistpolitiken som berövades makten av sina landsmän – och kritiskt sett nationaliserade han oljeindustrin 1951. Ur den Djupa Statens synvinkel så måste Mossadegh bort. Han ersattes av Shah, Mohammad Reza Pahlavi, som skulle styra fram till 1979 års omslagspunkt samtidigt som han sammanställde ”ett av de värsta övergreppen mot de mänskliga rättigheterna i världen”.

Inte så att sådana irriterande konsekvenser för iranier störde den Djupa Staten i USA eller Storbritannien eller någon annanstans, som var nöjda med att oberoende ekonomisk nationalism förstördes – och således att den västerländska kontrollen över oljeresurserna kunde fortsätta obehindrat. Den enorma lyxen började ändå sitt slut för 40 år sedan när iranierna återigen stod upp men denna gång mot ”Shahens grymma diktatur”.

Tortyren slutade dock som bekant inte där. Förskräckt av förlusten av en sådan öppen nyckelallierad, inledde den nästan genast det blodiga Iran-Irak-kriget (1980-88) med den irakiska despoten Saddam Hussein, som då var Amerikas lojala allierade.

USA: s president Ronald Reagan gick till och med ut med att beskylla Husseins kanske enskilt mest grymma brott – den kemiska attacken i Halabjas som dödade tusentals kurder år 1988 – uteslutande på Iran.

Idag målar verkligheten emellertid en annan optik. Kina, en växande amerikansk rival, har investerat kraftigt i iransk infrastruktur. I östra Iran har kinesiska arbetare moderniserat landets huvudvägar och återuppbyggnad av broar – med det långsiktiga målet att ansluta Iran till Afghanistan och Turkmenistan.

I västra Iran arbetar ”järnvägspersonal” för att koppla huvudstaden [Teheran] till Turkiet och så småningom till Europa ”. Den möjliga kopplingen till Turkiet verkar lämplig eftersom Irans högste generalsekreterare Mohammad Baqeri reste till Ankara i veckan för att träffa de bästa turkiska tjänstemännen – den första återföreningen i sitt slag i efter revolutionsåren.

Ryssland har precis som Kina bjudits in att investera i Iran. Vid ett möte med Rysslands president Vladimir Putin tidigare sa hans iranska motpart Rouhani att ”Jag är övertygad om att förbindelserna och samarbetet mellan Ryssland och Iran … kommer att utvidgas ytterligare. Teheran välkomnar en aktiv närvaro av ryska investerare att delta och samarbeta i centrala infrastrukturprojekt ”.

Med ”ökad” amerikansk retorisk fientlighet mot Iran som nu ökar igen med Donald Trump benägna bistånd, så verkar det inte mindre än mycket förnuftigt att det iranska ledarskapet anpassar sig till Ryssland och Kina. Man skulle nära nog kunna tro att de koordinerat sina strategiska geopolitiska insatser sedan länge….”