På temat att beskylla andra för vad man själv har medverkat till att skapa så "sätter vår regim en Franco" skaldade Karl Gerhard, en regim som ännu denna dag är bestående av Investors politiska marionetter!

Samma Investor som fanns med i IG Farben, det konglomerat som åtalades och fälldes för anstiftan till världskrig i Nürnberg - dock inte Investor....Alltså IG Farben var kraften bakom Hitler, med både sin amerikanska del och sin Brittiska del - vilka hade olika syften med Hitler och hans verksamhet.

Och så var det ju den där Mussolini...Ericsson firade ju förresten 100-år i Italien för en månad sedan och Italiens president reste till Sverige.

Varje land har sina egna unika problem med hur den Djupa Staten är etablerad, men så mycket är i alla fall lika, att det är det ekonomiska systemets inneboende natur och karaktär – monetärmekaniken – som är avgörande hur denna dolda struktur har etablerats.

Vad gäller Italien så är det sedan Volpi Di Misuratas dagar så att den moderna bankirmakt som tillsatte Benito Mussolini har ingått i det internationella kluster som vi har idag, men exakt vilka bolagsstrukturer som idag gör vad i förhållande till vad olika politiska partier anför…..

Men……och som vanligt…..:

Ericsson etablerade sin verksamhet i mer öppet Italien i mitten av 1920-talet efter det att den italienska regeringen under Benito Mussolini meddelade att stora investeringar skulle göras för att utöka Italiens telefonnät. Men som sagt 1918 var man faktiskt redan på plats och ingen diktator klarar sig utan ett utrikesdepartement och inget utrikesdepartement klarar sig utan en underrättelsetjänst - som i sin tur är beroende av en telekominfrastruktur.

1925 började Ericsson därför att driva ett telefonnät i södra Italien tillsammans med flera andra parter genom företaget Societá Esercizi Telefonici (SET). Samma år blev Ericsson också delägare i tillverkningsbolaget Fabbrica Apparechi Telefonici e Materiale Elettrico (FATME), varefter företaget började tillverka Ericsson-produkter.

Vid ungefär samma tid omvandlade Ericsson sitt befintliga försäljningskontor i Genua till ett entreprenad- och försäljningsbolag, Societá Sistema Ericsson (SIELTE). Ett installationsföretag etablerades också under namnet Compagnia Installazioni Reti Telefoncche (CIRT).

Det fanns så många företag att de var grupperade i ett holdingbolag bildat 1930 och kallade Societá Elettro Telefonica Meridionale (SETEMER). Ericsson hade inte majoriteten av rösträtten i detta bolag och ägde endast 40 procent av aktierna, det största innehavet som var tillåtet för utländsk ägare. I praktiken var det emellertid Ericsson som kontrollerade holdingbolaget. Det hade vi för övrigt aldrig kunnat räkna ut...

Det viktigaste företaget ekonomiskt i holdingbolaget var FATME, som sålde telefonutrustning till SET, men hade även både den italienska regeringen och privata personer som sina kunder.

Under de första åren av andra världskriget konverterade FATME produktionen till krigsmaterial av någon väldigt särskilt outgrundlig anledning och fortsatte att köra på i full fart. Från sommaren 1943 blev södra Italien dock en krigszon vilket störde produktionen. Det följande året tog tyskarna bort en stor del av maskinerna i FATMEs fabrik i Rom. En stor del av SETs telefonnät och telefonstationer förstördes också under dessa år. Vi kan inte alls gissa på vad det kan ha berott på efter att Hess flög till England....

Direkt efter krigets slut gjorde ITT planer på att slå samman alla telefonnät i landet, naturligtvis under amerikansk ledning. Detta skulle möjliggöra ekonomiskt stöd från USA för återuppbyggnaden av telefonnätet, enligt amerikanerna? Vi har en annan idé om vad som egentligen hände i detta och den idén har med IG Farben och American IG att göra….

Lyckligtvis – precis som alltid när omständigheter kommer till förberedelse – för Ericsson så kom inget av ITT: s planer att genomföras eftersom Investor satt i bakändan på ITT. I stället byggde SET sitt nätverk och återupptog verksamheten några år efter kriget.

Samtidigt hade dock den italienska regeringen börjat köpa telefonoperatörer i syfte att placera telefoninfrastrukturen under myndighetens tillsyn. År 1954 inleddes förhandlingar om försäljning av SET. Ericsson, som avvecklade sitt nätverksamhetsföretag, kom överens om att sälja. FATME var också nu så väl etablerat att det var inte särskilt viktigt att förlora SET från Ericssonfamiljen. Ericsson började också märkligt nog en framgångsrik introduktion av dess övergripande växlingsteknik i Italien, vilket resulterade i stora order för FATME.

FATMEs produktionsanläggning expanderades kontinuerligt under 1950-talet och 1960-talet och antalet arbetstagare ökade. Vid 1960-talet hade det blivit en av Ericssons största organisationer.

I slutet av 1970-talet levererade FATME flera telefonstationer baserade på AKE 13-systemet. Produktionen av AX-system startades också snart och sedan blev det där som på alla andra håll...

Under 1980-talet lyckades FATME övertyga den italienska PTT-enheten för att införa ett modernt analogt mobilsystem, TACS, medan man väntade på att GSM-standarden skulle slutföras. FATME producerade omkopplarna och operativsystemet, medan produktion av basstationer var underleverantör under licens. Nätverket togs i bruk 1990.

I början av 1990-talet togs Italiens första GSM-system i drift med omkopplare levererade av FATME.

Vid sekelskiftet var Italien en av Ericssons största europeiska marknader, tack vare i stort sett utmärkta försäljningsuppgifter för mobiltelefoner. Den framgångsrika försäljningen berodde till stor del på den framgångsrika marknadsföringsinsats som Ericsson utförde i Italien.

Så det där med maffian när det kommer till kritan…..

Och det där med att tillsätta Diktatorer för att gynna multinationella företag i allmänhet och ett i Synnerhet.....