Det finns ingen generell idealisk samhällsomvälvande modell till förändring, detta eftersom den unika karaktären av varje epok över tiden bestämmer karaktären av den förändring som bygger på att individen förändras. Däremot kan jag garantera att varje revolution – omvälvning – som inte fokuserar och adresserar den grundläggande funktionsmässiga problematiken bakom exempelvis en för människor mekaniskt funktionsmässigt felande ekonomisk tyranni, är dömd att misslyckas med att skapa långsiktig förbättring och i detta avseende förefaller verkligen några bristande betingelser vara mer bestående än andra.

När vi ser den uppenbara besattheten av regeringen som funktion som en slags grundbult för utvecklingen för den ökande ofärden i samhället, så måste vi faktiskt påminna människor om att regeringen bara har stått för de lagstiftande insatser vars socialpsykologiska grunders syfte faktiskt har etablerats långt tidigare, alltså av många andra Djupa-Statenstyrda regeringar före just denna, för att få landet till den aktuella punkt av utvecklingen som vi nu befinner oss i.

Detta gäller här och det gäller på alla andra platser inom den Djupa Statens globala regi. Graden av utveckling i den givna riktningen kan visserligen variera, men det är alltigenom samma grundläggande ekonomiska funktion av tillväxtberoende överskuldsättning som skapar det rådande socialpolitiska utvecklingstillståndet av ökande social ofärd.

Så vem skapade och lanserade då till exempel dessa roller för män och kvinnor inom ramen för det system som styrs av tillväxtberoende pengar, vem skapade alltså dessa systemkontrollerade politiska rollfigurer, dessa så kallade ”ledare”? Vem finansierade – skapade pengarna – i slutändan till deras kampanjer? Vem lärde dem de internationalistiska metoder som de nu genomför? Vem inviterade dem till de globalistiska informationsmässiga sammankomsterna som Bilderbergmötet, Trilaterala kommissionen och de utrikespolitiska instituten (CFR)? Vilka är det som verkligen kontrollerar pengar, deras flöden och därmed ekonomi, och därmed politiken inte bara i detta land?

Omvälvningen av samhället måste riktas mot den Djupa Staten, inte bara deras marionetter, som är till för att bli scapegoats när så behövs. Om någon ber dig att samlas kring en revolution som inte adresserar exempelvis de internationella bankerna med de människor som driver dessa som direkta gärningsmän, så är vederbörande antingen kontrollerad opposition eller mycket naiv. Vi behöver inte en nya franska eller bolsjevikrevolutioner för att ersätta gamla dockor med nya dockor, vi måste gå till hjärtat av den växande och dödliga cancer som har drabbat inte bara vårt land och vi måste ta bort metastasen. Vi måste förändra oss själva som individer i en tillräcklig omfattning.

Om detta innebär att vi misslyckas med att skapa förändringen genom en socialpolitiskt rimligt ordnad process och att vi liksom i ett växande antal länder runt omkring oss tvingas att fysiskt slå tillbaka, ja då blir det väl så, men vi måste oavsett vilket, vara smarta i hur vi kämpar och ju smartare vi är desto bättre resultat uppnår vi. Vi måste alltså tänka mer själva som individer, bli fler som tänker mer fritt och bryter sina tankemässiga bojor och mönster. Det är den sammanlagda mängden medvetet medvetande som avgör, en ensam stjärna gör ingen himmel oavsett hur starkt den lyser, men den kan inspirera andra till att också börja lysa. Så vi måste sprida upplysning till vidare ledning och upplysning, skapa vår egen stjärnhimmel av växande allmän medveten medvetenhet.

I slutändan är såväl den genomsnittliga medborgaren som alla andra, genom sin egen medvetna medvetenhet bara sin egen försvarare av sin egen känsloupplevelse, sin egen regulator, sin egen industriman, sin egen ”kungamakare”. Människor kanske, eller kanske inte redan medvetet i någon mån inser detta, eller så kan de vara mycket omedvetna. Samtliga lösningar, alla verktyg, finns hur som helst just där, i människors händer - tankar - och väntar på att användas och på att vi kan göra detta bättre än i vad som nu utvecklas och sker på andra geografiska platser – länder. Samhället behöver inte spåra ur, men det kommer att göra det, om vi inte sprider tillräckligt med upplysning.

Den lite sorgliga verkligheten bakom allt i detta, är att det enda som håller människor tillbaka från deras legitima frihet är alltså deras egna rädsla för sig själva - fobofobi. Först när vi slutar att undvika smärtan i att släppa våra känslogrundande värderingar, vad som krävs för att skaffa större självständighet - egenmakt, för att kunna gå vidare tillsammans, kommer vi äntligen att få mer av den. Självständighet är inte ensamhet, det är att kunna stå upp själv, vara och verka tillsammans med andra människor. Rädslan för ensamhet med sin egen känsloupplevelse får inte låtas dominera viljan att vara tillsammans eftersom ensamhet med känsloupplevelsen ändå är ovillkorlig.