En stor bidragsgivare till Hitler i Europa med 34 millioner dollar, senare mellan 1933 och 1936, var Badische Soda und Anillin AG. (ett IGF bolag som numera heter BASF), med Marcus Wallenberg bland de stora registrerade delägarna, där ägarskapet är lättkontrollerat men motstridighet tycks råda i verkställande direktörskapet vilket inte direkt gärna framhålls mot historiens klangbotten. Där handlingarna i enlighet med SOU 1999:20 inte fanns tillgängliga i detta.

Däremot i Bosch utredningen framgår ägandet av dåvarande Badische Soda und Anillin AG från 1921 lustigt nog. Not 52 i ovan är dessutom av stor och av central betydelse ur flera perspektiv.

Table 2-2: The Directors of American I.G. at 1930:
American I,G.
Director Citizenship Other Major Associations

Carl BOSCH German FORD MOTOR CO. A-G

Edsel B. FORD U.S. FORD MOTOR CO. DETROIT

Max ILGNER German Directed I.G. FARBEN N.W.7 (INTELLIGENCE) office. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.

F. Ter MEER German Guilty at Nuremberg War Crimes Trials

H.A. METZ U.S. Director of I.G. Farben Germany and BANK OF MANHATTAN (U.S.)

C.E. MITCHELL U.S. Director of FEDERAL RESERVE BANK OF N.Y. and NATIONAL CITY BANK

Herman SCHMITZ German On boards of I.G. Farben (President) (Germany) Deutsche Bank (Germany) and BANK FOR INTERNATIONAL SETTLEMENTS. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.

Walter TEAGLE U.S. Director FEDERAL RESERVE BANK OF NEW YORK and STANDARD OIL OF NEW JERSEY

W.H. yon RATH Naturalized Director of GERMAN GENERAL U.S. ELECTRIC (A.E.G.)

Paul M. WARBURG U.S. First member of the FEDERAL RESERVE BANK OF NEW YORK and BANK OF MANHATTAN

W.E. WEISS U.S. Sterling Products
Source: Moody’s Manual of Investments; 1930, p. 2149.

Note: Walter DUISBERG (U.S.), W. GRIEF (U.S.), and Adolf KUTTROFF (U.S.) were also Directors of American I.G. Farben at this period.

Ur Nürnberg Trials:

“For the period of transition from 1919 up to rearmament, A. K. [Krupp] had undertaken various tasks, in order to keep up the Company’s activity in the field of artillery, in the sense of observing activities in that field in the rest of the world (relation: BOFORS) and then also for the production of artillery material, within and to a certain extent also beyond, the limitation established by the peace dictate”

Att Marcus Laurentius Wallenberg då var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte var fullt så viktigt i detta sammanhang.

Vad som däremot var mycket viktigt och betydelsefullt, var att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, detta gav då en möjlighet att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden. Denna kommitté bestod av samma deltagare, som i princip alla kommittéer bestod av, kommittéer som hade något ekonomiskt inflytande och värde för frågor rörande detta ämne. (Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Av heller knappast en slump så var han även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm från Sverige till exempel, och export av kol och koks som utgjorde betalningen), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid natura leveranser i både köp och säljled.

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjliga uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas att malmhandelsförhållandet med Sverige och dess obegripliga regleringar, egentligen bara utgjorde en fasad för förtäckandet av en stöld av de krig skadelidandes pengar, så måste ju situationen ovillkorligen revideras och förändras. Detta begrep både Wallenbergs och socialdemokratin i Sverige

Att Marcus Laurentius i detta läge vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en ren skänk från ovan, eller sannolikt kan inte alls ha varit just detta.

Marcus Laurentius var ju dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av Young planen från 1930. Vilken alltså var en finansierings modell i vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och där satt som beskrivits även denne Owen Young vars Youngplan föregicks av Dawesplanen, men med samma syfte således.

Och 1931-34 så var denne Marcus Laurentius ordförande i den skiljedomstolen som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet i nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först.

Detta så att det fanns utrymme för Frankrike att låna ut pengarna till Sverige, som i princip helt enkelt skickade Marcus Wallenberg d.ä. som förhandlare till sin egen son, som villigt lånade ut pengarna han själv hade sett till att Frankrike fick. Affärsetik således på en nivå som varken förr eller senare har kunnat begagnas igen.

Vidare så utnyttjades även möjligheten att använda de Tyska delarna av Kreuger och Young lånen till att verka som balansposter i redovisningssyfte, detta utöver vad beskrivs i nedan.

Vidare var Marcus Laurentius även tillförordnad expert åt, märkligt nog, den Tyska regeringen och den beskrivne Hjalmar Schacht när rekonstruktionen 1931-32 av tyska bankväsendet vidtogs.