Det gäller för oss själva att även förstå var vi har varit någonstans tidigare känslomässigt och varför i oss själva, innan vårt ” nu ”. Av avgörande betydelse för oss är därför att lära oss förstå detta och sedan gäller för den nuvarande situationen, vad och varför vi var som vi var tillbaka tidigare, och vad vi alltså har lärt oss om oss själva av den resan. Utan att (så mycket som möjligt) förstå var vi har varit och de lärdomar som kommer ur detta, är varje efterföljande resa vi åtar oss alltid den första gången för oss, jungfrulig mark som i alla aspekter gör oss till eviga nybörjare. Vi kommer att upprepa vårt beteende till givna förutsättningar med förväntningar – diskonterade känslor – om olika utfall.

Tiden för den största risken för misslyckande är alltså när vi aldrig har gått själva på så vis förut i tanken, även om vi egentligen har gjort det och bara inte förstod det …. eller var av någon avsiktligt felinformerade – formaterade i tanken. Att inte veta ” vår ” historia (faktiskt mer ofta än historien om dem som kom före) dömer oss själva att i all oändlighet upprepa tidigare misstag, fel varv, återvändsgränder och eländiga misslyckanden. Det dömer oss till helt enkelt till dumhet

Om kartan över tid har subtilt förändrats eller ändrats helt (eller alltså ännu värre, kontinuerligt förändrats) då vi har upprepade gånger försäkrats om att allt vi grundar våra värderingar på är vad som är sant och korrekt i förhållande till verkligheten, ett ” faktum ” som bekräftats av grupptänkande, konsensus och offentlig maktproklamation, men så blir vi också kvar i att planlöst vandra runt i landskapet för intellektuellt tiggeri, lika förvirrade av slumpmässiga förbipasserande för tydliga anvisningar, eller då möjligen med en bättre karta över vår egen intellektuella tillvaro, om vi anstränger oss.

Under dessa förhållanden, kan några bland oss drista sig till att förklara med någon grad av säkerhet att de ” vet ” att bilden av verkligheten som finns utspridd framför dem som visas på den kognitiva kartan är sann och korrekt, en ärlig och uppriktig bild av vad som ligger bortom kullen och på så vis minskar behovet av att faktiskt resa dit för att bekräfta äktheten av psykosociala kartan i handen – att inte gå vidare med sin egen utveckling som människa. Men det går inte för någon att med säkerhet veta vad andra tänker eller känner, det är helt omöjligt.

Hur kan då någon lita på en handling av en sådan tvivelaktig stamtavla och härstamning för att göra något annat än att hjälpa till att starta en lägereld på sidan av vägen vilse och värma våra händer över, medan vi samlar våra egna tankar kring hur den logiskt konsekventa kedja måste se ut som har lett oss hit där vi själva befinner oss känslomässigt, i våra egna känslor?

Ett av de största problemen i Sverige idag är att många människor helt enkelt inte verkar bry sig om vad de själva gör eller varför de känner som de gör längre. Nivån på intellektuell emotionell lättja, ignorans och apati som vi nu bevittnar i detta land är lika bedövande som bedrövande. Utan förståelse för de grundläggande orsakerna till känslomässigt upplevda problem, så är det inte rimligt att tro att det går att skapa en lösningsmodell som är orienterad mot förbättring, det är bara möjligt att bromsa försämringshastigheten i det ovillkorliga utvecklingsförloppet, möjligen alltså. men tro mig, ränta är fortfarande en funktion av tid och kärleken till drömbaserad digitalkonfetti kommer aldrig att bli besvarad, den är dömd att förbli olycklig.

För att skapa en möjlig förbättring så måste människor engagera sig och verkligen börja tänka fritt självständigt av egen kraft, i och om sig själva och då alltså inte minst betrakta sig själva och grunderna till sin egen emotionella kognitiva disposition i en större utsträckning.

Människor måste nu alltmer börja hävda sin emotionella själsliga och intellektuella suveränitet och kämpa för dess upprätthållande och utveckling, eller gå under i det djupa mörkret av sina egna alltmer ogrundade känslor. Kampen mot mörkret börjar och vinns inom oss själva.