I Sverige har vi till och med ett eget psykologiskt tillstånd som kallas för Stockholmssyndromet, ett tillstånd som gör att vi inte bara längtar efter kemikalierna som bedövar oss, vi är verkligen förälskade i parasiterna på samhällskroppen, vi älskar helt enkelt våra iglar fästingar och löss.

Vi är nu närmast så totalt förvirrade som befolkning, att vi inte ens reagerar längre över fullkomligt uppenbara galenskaper som påförs eller uppdagas.
Allt som betyder någonting är det bedövande korta och ytliga perspektivet, men det kommer en reaktion även på detta eftersom tiden jämnar ut allt till ett.