"Vi tar lite historiska – men mycket sällan beskrivna – söndagsfakta så här i Nobelfesttider och på tal om att Sverige uppenbarligen faktiskt inte alls har spårat ur från tidigare:

Det Kalla kriget var en skapelse av den Djupa Staten i Washington som redan då var under ett inte obetydligt inflytande från ett givet håll. Det var ett verk av bland andra Dullesbröderna. Allen var chef för CIA, och John Foster var utrikesminister, positioner som de höll under lång tid. Bröderna hade dessutom ett egenintresse i det kalla kriget - alltså inte bara att Investor behövde det kalla kriget - win win alltså, sedan hade Investor givetvis hållhakar sedan tidigare som alltid. Hur som helst, de använde det kalla kriget för att skydda sin advokatbyrås kunder, då alltså inte precis minst familjen Wallenberg som de försvarade mot de allierade efter krigsslutet och de använde det kalla kriget för att öka makten och budgetar i samband med sina höga positioner i regeringen. Det är mycket mer spännande att vara ansvarig för utrikespolitik och dold verksamhet i farliga tider.

När en reformistisk demokratisk regering dök upp i Latinamerika såg Dullesbröderna det som ett hot mot innehavet som deras advokatbyrås kunder hade i det landet. Dessa innehav, ibland förvärvade med mutor till odemokratiska regeringar, avledde landets resurser och rikedomar till den Djupa Statens – inte bara amerikanska händer och det är den metod med vilken Dullesbröderna och bröderna Wallenberg syftade till att behålla och öka allt – girighet. Den reformistiska regeringen skulle förklaras marxistisk eller kommunistisk – hur som helst Istisk, och CIA och det amerikanska utrikesdepartementet skulle samarbeta för att störta den och placera en diktator vid makten i sängen med Washington. De andra skulle bara verka utan att synas....

Det kalla kriget var meningslöst med undantag för Dulles brödernas intressen och för det bankkontrollerade militärindustriella komplexet. Ja och för Investor då naturligtvis, men det behöver vi kanske inte upprepa fler gånger.

Den sovjetiska regeringen, till skillnad från den amerikanska regeringen i dag, hade inga världshegemoniska aspirationer. Stalin hade förklarat ”Socialism i ett land” och rensade ut trotskisterna, som förespråkare för världsrevolutionen samt för att skapa en del religiös polarisering av mer långsiktigt strävande natur. Kommunismen i Kina och Östeuropa var inte produkter av den sovjetiska internationella kommunismen. Mao var sin egen man i alla fall i någon omfattning, och Sovjetunionen höll Östeuropa samtidigt som Röda armén drev ut nazisterna som en buffert mot ett så kallat fientligt väst.

Jag tar det igen:

Det förelåg alltså aldrig något egentligt hot från Röda armén om att invadera Europa. Stalin förklarade ”socialism i ett land” och rensade sitt kommunistiska parti från trotskistiska judiska element som predikade världsrevolutionen – allt för att bibehålla en underliggande långtidsverkande polarisering. Ett optimum skulle ha nåtts, förutom att för första gången någonsin såg det militär-industriella komplexet att det kunde hålla krigsverksamheten igång i årtionden och kanske för alltid. Wallenberg och Dullesbröderna måste ha jublat.

George F. Kennan förutspådde att om Sovjetunionen ”sjunker i morgon under vatten i havet”, skulle en annan motståndare behöva uppfinnas. ”Allt annat skulle vara en oacceptabel chock för den amerikanska ekonomin.”

”En promemoria daterad 26 juli, 1950, ger anvisningar för en kampanj för att främja det fullfjädrade Europaparlamentet. Den är undertecknad av Gen. William J Donovan, chef för den amerikanska War Office of Strategic Services, en slags föregångaren till CIA. …

Washingtons främsta verktyg för att forma den europeiska agendan var den amerikanska kommittén för ett enat Europa, som skapades under 1948. Ordföranden var Donovan, skenbart en privat advokat då. Vice ordförande var Allen Dulles som nu inte behöver närmare presentationer än att han alltså var CIA chef på femtiotalet och även bror till John Foster Dulles – ändå som en lite påminnese. I styrelsen ingick Walter Bedell Smith, CIA: s första chef, och en förteckning över ex-OSS militärer och tjänstemän som flyttade in och ut ur CIA. Dokumenten visar att ACUE (American Committe On United Europe) finansierade Europarörelsen, den viktigaste federalistiska organisationen under Post- krigsåren. År 1958, till exempel, bedrevs under förutsättningen att 53,5 procent av rörelsens medel kom från ACUE. Europeiska ungdomskampanjen, var en gren av Europarörelsen, som till sin helhet finansierades och fortfarande styrs av Washington.

Samtidigt och tidigare som detta begynner, så tar även andra vidare förlopp sin början, vilka alla syftar till samma ekonomiska vinningsprocess som i det ovan beskrivna, och som genom osannolika – tur är ju när förberedelser möter omständigheter – omständigheter i historien, vilka faktiskt nog mera så här i efterhand därför ser ut som tankar bakom en planering, för trots närmast övernaturlighet i förekomsten, så är det ju dessutom samma faktiska spelare med i alla uppsättningarna av charaden.

År 1931, så var alltså den virtuelle diktatorn av finansvärlden, Bank of England – check!

Chefen, Montague Ring Normand som satt på post mellan 1920 och 1944, vilken för övrigt inte alls var av en slump, var en före detta Brown Brothers partner, vars farfar dessutom hade varit chef för Brown Brothers under amerikanska Inbördeskriget, där Bus(h)familjen var del av ”the original merchants of death”. Så här i begravningstider av slika figurer

Montague Norman Ring tilldrog sig omvärldens intresse både i det dolda och i sådan grad, att författare som Tolkien som bekant skrev hela trilogier under analogi om detta monetära systems skapande och dess förväntade konsekvenser för mänskligheten. – check!

”There should only be one source of money; one fountainhead from which flows the nation’s blood to vitalize commerce and industry, ensure economic equity and justice and safeguard the welfare of the people. . . . In other words, it has always been and still is our contention that the prerogative of creating and issuing the money of the nation should be restored to the state.” ( [Tolkien, writing in ”Candour” magazine] August 3/10, 1956, page 48)

År 1931, ledde Prescott Bush New York kontoret, för Brown Brothers – check!

Harriman, i hade Prescott en partner som var denne Montague Normans intima vän i viken so2speak, han hette Thatcher Brown – check!

Den av IG Farbenintressena framdrivna stora finans kollapsen år 1929-31 skakade Amerika, Tyskland, och Storbritannien, den innebar en försvagning av allt, till och med av myndigheter. Men den gjorde även en Herr Prescott Bush mer än villig till att göra vad som helst som var nödvändigt, för att behålla sin nya placering i denna världen. Det var vid denna kris redan helt säkerställt att den Djupa Staten, de senare petrodollarentusiasterna, hade bestämt sig för installationen, av denne Herr Hitler, och dennes styrelseskick i Tyskland, detta genom införandet av sitt nya banksystems nyvunna inflytande – check!

W. Harriman & Co., var ett väletablerat renommé för drift inom denna typ av lobbyföretagsamhet, och dessutom rikt på tillgångar från deras Tyska och Ryska affärsverksamhet och sammanfogades med det Brittisk-Amerikanska investeringshuset, Brown Brothers, i Januari 1931 – check!

En stor bidragsgivare till Hitler i Europa med 34 millioner dollar, senare mellan 1933 och 1936, var Badische Soda und Anillin AG. (ett IGF bolag som "numera" heter BASF), med Marcus Wallenberg bland de stora registrerade delägarna.

I Bosch-utredningen framgår ägandet av dåvarande Badische Soda und Anillin AG från 1921. Not 52 i denna är dessutom av stor och av central betydelse ur flera perspektiv – check!

J.F. Dulles var alltså högst densamme och ingen annan än en av de som kom att verka som ombud för familjen Wallenberg efter krigsslutet, när Amerikanska myndigheter genomförde frysning av tillgångar, i enlighet med lagen om fientligt samröre – check!

Samtidigt i Frankrike, så hade den internationella fredsrörelsen en förgrundsfigur i Aristide Briand, vilken i böcker tryckta fram till hans död, beskrivs som, en av den franska socialismens mest framstående män. Briand upptäckte dock att saker och ting ter sig lite annorlunda från maktens ansvarsbänkar sett i förhållande till den Djupa Staten, än ifrån oppositionens bänkar. Realpolitikens melodi hade redan uppenbarligen stämts upp i de politiska orkesterdikena – check!

Ett av Briands stora patos var frågan om krigsskadestånd för Tyskland där han medverkade, fast dock emotverkande, i samma kommittéväsende som alltså Dulles, Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman och där Briand ensam utgjorde opposition mot svenska familjen Wallenberg och de övriga – check!

Briand fick för övrigt Nobels fredspris 1926.* Priset delades med Gustav Stresemann, vilken i historieböckerna framhålls som supporter till militärindustriella komplexet, opinionsbildningsfasoner?

( Dulles, Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Denne Briand hade då så lägligt för den Djupa Staten faktiskt avlidit, av orsaker som inte så lätt framgår och på begravningsdagen ( lördagen 12/3 1932 ) så vill det sig alltså inte bättre än att Ivar Krüger, den store räntefria långivaren till stater, lämpligt nog för den Djupa Staten och bankerna tar livet av sig, och detta dessutom i den röra som Paris är vid detta tillfälle, precis som det är idag, mordutredningen var mer än intellektuellt död redan innan den påbörjas, den är som att Nero aldrig eldade upp Rom alls och allra minst för att kunna skuldbelägga några kristna...

Utplundringen syftade till att tillgodose de behov och de möjligheter till förtjänster, som alltså exempelvis den tyska upprustningen innebar. De stora nyttotagarna i detta var familjen Wallenberg, Svenska staten och Arbetarrörelsenörelsen tillsammans med det internationella militärindustriella komplexet..

Eller som Hjalmar Schacht, uttryckte sig i ett brev till A. Hitler i november 1932.

” It seems as if our attempt to collect a number of signatures from business circles for this purpose

(your becoming Chancellor) was not altogether in vain “

Oaktat detta så här i efterhand lite tragikomiska uttalande, så var det i Tyskland, då faktiskt val den 13:e mars 1932, alltså just dagen efter att Kreuger "tog livet av sig", och det bar sig ju som bekant inte bättre än att precis så många röster som behövdes försvinna, faktiskt också försvann (200 000 stycken ca), vilket medförde att hela den Tyska valproceduren fick göras om. Den äldre och större mannen med större mustaschen var mycket trött medan den yngre och mindre mannen med sin mustasch… vad vid god guldgrävarspänstig vigör för att få makt.

I samband med detta kanske man ändå skall påminna den säkert minnesgoda läsaren om, att Herr Hitler faktiskt inte var Tysk medborgare vid denna Marsmånads inträde, han var ju som alla vet Österrikare och i och med detta inte ens möjlig till att bli vald som Tysk politisk befattningshavare.

Detta var dock emellertid inget man hade glömt bort, även om man redan vid tidigare försök ifrån inrikesminister Fricks sida faktiskt redan hade misslyckats en gång år 1925, med att göra Herr Hitler till tysk medborgare.

Detta föregående försök åstadkoms genom att försöka utnämna Herr Hitler till polis i Thüringen, vilket som offentligt ämbete betraktat, automatisk skulle rendera i ett automatiskt medborgarskap för denne Österrikiske korpral från Mähren Böhmen. Detta försök 1925 misslyckades emellertid som bekant är, eftersom man inte ens i tider som dessa fick bli polis efter att ha blivit dömd och straffad för försök till statskupp som ledde till fyra döda poliser, men inom tiden från januari 1932 till vad som således blir över fram till valet den 13;e mars 1932, så lyckas då alltså Wilhelm Frick med sitt således egentliga och helt grundlagstridiga företag, att göra Herr Hitler till tysk valbar medborgare.

Denna för världsfreden inte fullt så lyckade manöver gjordes genom att under dessa i princip två återstående veckor, lyckas med att utnämna denne Herr Hitler till medlem av det Federala styrelseorganet i delrepubliken Brunswick och i och med detta så åstadkom man den eftersökta effekten om medborgarskap.

New York Times publicerade den 25 maj 1933 en stor artikel om senatsförhören rörande oegentligheter och J.P. Morgan - han med isbrytaren Titanic. Däri redovisas något hundratal namn vilka befunnits medverka i ekonomisk brottslighet. Där fanns bland annat Charles Dawes i (Dawes planen), Harriman banken, General Pershing och Owen Young i (Young planen) samt tyvärr även en herr Charles Lindbergh.

Däribland återfanns så även alltså en chef för National City Bank, vid namn C. Mitchell. Denne Mitchell är just densamme person som uppsöktes av sin bolagskollega i American IG och dess Bosch del, alltså häradshövding Marcus Wallenberg, som på regeringens uppdrag var utsänd att framför en begäran om en valutakredit på 75 millioner dollar å Kreuger &Tolls vägnar inför slopandet av guldmyntfoten.

Som ett led i regeringens sysselsättningspolitik hade den Svenska regeringen 1933 upptagit förhandlingar med Sovjet om ett handelsavtal, som också innebar att Sverige skulle lämna en statlig femårig kredit på 100 miljoner kr till Sovjetunionen för att möjlig göra sovjetiska beställningar till svensk industri, vilken sorts industri som detta avhandlade behöver kanske inte närmare utvecklas, men för sakens egen skull kan det ju nämnas att det inte var fredsindustri

Vid riksdagsbehandlingen på våren 1934 hade avtalet dock mött stark kritik, bl.a. från förre statsministern Felix Hamrin (”det ena landet får statslån, det andra landets varor blockeras”).

Hamrin var måhända inte någon större strategisk affärsman.

Syftet med detta var ju emellertid något helt annat, helt enligt gängse tradition.

Genom de begränsningar som åsatts exporten till Tyskland genom exportrelationen till övriga länder, av de allierade, så kunde man i och med detta låns erbjudande och dess storlek i förhållande till exporten till Ryssland, åberopa betydligt höjda exportnivåer för Tysklands vidkommande. Som av en slump så gjorde man just det.

Att Marcus Laurentius Wallenberg då var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte var fullt så viktigt i detta sammanhang.

Vad som däremot var mycket viktigt och betydelsefullt, var att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, detta gav då en möjlighet att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden. Denna kommitté bestod av samma deltagare, som i princip alla kommittéer bestod av, kommittéer som hade något ekonomiskt inflytande och värde för frågor rörande detta ämne. I princip (Dulles, Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Av heller knappast en slump så var han även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm från Sverige till exempel, och export av kol och koks som utgjorde betalningen), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid natura leveranser i både köp och säljled.

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjliga uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas att malmhandelsförhållandet med Sverige och dess obegripliga regleringar, egentligen bara utgjorde en fasad för förtäckandet av en stöld av de krig skadelidandes pengar, så måste ju situationen ovillkorligen revideras och förändras. Detta begrep både Wallenbergs och socialdemokratin i Sverige redan från början.

Att Marcus Laurentius i detta läge vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en ren skänk från ovan, eller sannolikt kan det ju inte alls ha varit just en skänk från ovan.

Marcus Laurentius var ju dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av Young planen från 1930. Vilken alltså var en finansierings modell i vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och där satt som beskrivits även denne Owen Young vars Youngplan föregicks av Dawesplanen, men med samma syfte således.

Och 1931-34 så var denne Marcus Laurentius ordförande i den skiljedomstolen som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet med nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först.

Detta så att det fanns utrymme för Frankrike att låna ut pengarna till Sverige, som i princip helt enkelt skickade Marcus Wallenberg d.ä. som förhandlare till sin egen son, som villigt lånade ut pengarna han själv hade sett till att Frankrike fick. Affärsetik således på en nivå som varken förr eller senare har kunnat begagnas igen.

Vidare så utnyttjades även möjligheten att använda de Tyska delarna av Kreuger och Young-lånen till att verka som balansposter i redovisningssyfte, detta utöver vad beskrivs i det vidare.

Vidare var att Marcus Laurentius även var tillförordnad expert åt, märkligt nog, den Tyska regeringen och den beskrivne Hjalmar Schacht när rekonstruktionen 1931-32 av tyska bankväsendet vidtogs. Det var väl konstigt?

I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary vilken var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man (och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel och ordförande för kommittén för det tyska bankväsendets reformering hette som av en tillfällighet – Wallenberg ) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet (så att skuld och valutaexpansionen inte bromsades av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 så ”kraschade” bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet – detta förlopp styrde alltså den Anglozionistiska bankhegemonin helt själv. När Felix Somary då senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren alltså precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, inte det minsta, utan försäkrade istället helt frankt att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

Hur kunde då möjligen den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger som dessutom uppenbarligen understöddes av den Franska Premiärministern och tidigare fram till 1929 av den tyska utrikesministern Gustav Streseman?

Man måste vara gravt svensk för att inte se det uppenbara – så är det ju.

Så vem som ville vad med Ivar Kreuger och varför, det faller sig som en gammal gärdsgård att det som skedde var bankkonglomeratets enda egentliga möjliga val. Kreditens syfte var alltså att möjliggöra för Kreugerkoncernen att möta de påfrestningar som frigörandet ifrån guldmyntfoten förutsågs komma att medföra.

Framställan avslogs med viss naturlighet kan man väl säga

De återstående fyra medlemmarna av American I.G´s styrelse var riktiga prominenta Amerikanska medborgare och medlemmar ur Wall Streets finanselit. Den beskrivne herr C.E Mitchell, ledamot av National City Bank och Federal Reserve Bank of New York; Edsel B. Ford, president of Ford Motor Company; W.C. Teagle, VD Standard Oil of New Jersey; och, Paul Warburg skapare av Federal Reserve Bank of New York, och vidare styrelseledamot inom Bank of Manhattan Company.

Ring Ring!//