Nobelfestligheter & Geopolitik
Ja det kommer ju helt säkert att bli jättebra med fredsförhandlingar gällande Jemen samtidigt i Stockholm, där det framkommer vem som har skött stridsledningen för de laserstyrda amerikanskt tillverkade bomberna 
"Nobelbanketten närmar sig med stormsteg. Men vem ska sitta på vilken plats? Allt är oklart in i det sista.
Alla som har bjudit in till en stor fest vet vilket jobb det kan vara att ordna med bordsplaceringen.
Tänk då att ordna en fest för 1 300 personer. Och att man in i det sista inte vet vilka som ska sitta vid honnörsbordet.
Just detta dilemma står just nu Nobelstiftelsen inför. Den 9 december ska de presentera vilken bordsplaceringen som gäller under Nobelbanketten, en fest som äger rum den 10 december. Men ännu vet de inte vem som leder vårt land. Vem är statsminister, vilka ministrar ingår i regeringen och vilka ska därmed placeras absolut finast, i närheten av kungligheterna?"
"Kungligheterna" är väl förresten de där som tidigare åkte till Saudi för att träffa den där familjen som kolonialväldesintressena började kalla för kungahus på 1920-talet, men som nu får hålla sig till att försöka lappa den sönderfallande Djupa Staten på order från Investor?
Att den svenska staten satsar skattemiljoner på stöd till exportsatsningar i diktaturer är i sig inte särskilt uppseendeväckande. Men den svenska regeringens flitiga resande går utöver det vanliga. Täta kontakter på ministernivå är trots allt något annat än affärsmässiga relationer mellan företag eller ofrånkomliga kontakter diplomater emellan – i synnerhet när det gäller länder där korruptionen frodas och affärskontrakt ofta fördelas av regimen eller statsägda företag.
Snarare än några djupa meningsskiljaktigheter avslöjar Ahlins och Bildts gräl i riksdagen därmed en grundläggande enighet kring centrala delar av svensk utrikespolitik gentemot till Nordafrika och Mellanöstern. Den stora skillnaden tycks inte röra hur man ska förhålla sig till regionens kvarvarande diktaturer, utan hur snabbt den svenska regeringen borde har krävt Hosni Mubaraks avgång i Egypten. Men i takt med att de arabiska revolterna spridit sig har regeringens och socialdemokraternas gemensamma tystnad i förhållande till andra diktaturer blivit alltmer påfallande.
I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet den 23 mars kritiserade Urban Ahlin återigen Bildts passivitet under massprotesterna i Egypten. Men kritiken förlorade något av sin udd eftersom artikeln inte med ett ord nämnde det ännu pågående upproret i Jemen, där en folklig proteströrelse just då ställde samma krav. Inte heller tog Ahlin upp situationen i Bahrain, där regimen knappt två veckor tidigare utlyst undantagstillstånd, kallat in Saudiarabiska pansartrupper och slagit ned en folklig proteströrelse med brutalt våld. Istället väljer Ahlin att lyfta fram Bildts förflutna i styrelsen för Lundin Oil, som gjort oljeaffärer i bland annat Sudan, Libyen och Tunisien. Ett förflutet som ”minskar trovärdigheten i svensk utrikespolitik /.../ Det ligger en risk i att dessa gamla affärsrelationer kan misstänkas ha inverkan på svensk utrikespolitik. Kan umgänget i de oljefinansierade bankirpalatsen ha påverkat vad en svensk utrikesminister tar för ståndpunkt?”
Urban Ahlins retoriskt tacksamma orsaksförklaring är ett typiskt exempel på en vanlig inställning. Det råder stor enighet om att såväl USA som EU länge satt ”politisk stabilitet” och strategiska intressen framför mänskliga rättigheter och demokrati i sina relationer med Nordafrika och Mellanöstern. Den svenska utrikespolitiken framställs däremot – ofta underförstått – som ett undantag, och på något sätt fristående från krassa materiella intressen. Om Carl Bildt tiger om de arabiska diktaturernas övergrepp så antas det därför bero det på att han blandar ihop sina personliga intressen med sin roll som Sveriges utrikesminister.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
