Det är snart nästan lite naivt gulligt att det ändå finns människor som är så förälskade i sina vanföreställningar att de fortfarande håller fast vid sin egen uppenbarade dumhet som ledstjärna – med detta sagt om man slipper ha någon som helst kontakt med dem, vilket ju inte precis blir fallet i detta numera när allt handlar om upplysning.

Men deras illa dolda girighet speglar deras rädsla, så de krigar inte till ett bittert slut för sig själva, det är i alla fall en tröst om än ringa.

Naturligtvis så är det för dessa människor inte alls en fråga om att hela systemet är korrumperat i Sverige, eftersom här har vi inte alls någon institutionaliserad korruption, här har vi nämligen moral, andlighet och själsligt utvecklade människor – av ett alldeles eget formaterat märke och först och främst så gäller devisen - sköt dig själv och skit i andra! En verkligt genuin grund för samhällsbygget..

Som tur är för svenskarna, så är det svenska systemet alltså inte alls ekonomiskt konstruerat på samma vis som i resten av världen, vilka intressen reformerade det Tyska banksystemet för BIS räkning under mellankrigsåren,... så det finns naturligtvis ingen anledning alls att bry sig om annat än det som de styrande ordinerar att människor skall bry sig om.

Men å andra och den lite mindre tröttsarkastiska sidan:

Politik är ett spel, ett skämt, ett liv, ett bedrägeri, en distraktion, ett skådespel, en sport och för många hängivna människor - en religion. Det är en politisk kosmetisk illusion som syftar till att övertyga medborgarna om att de är fria, att vår röst räknas, och att vi faktiskt har en viss kontroll över regeringen när i själva verket, vi bara är alltmer uppenbara fångar i en polisstat. Med andra ord, det är bara ett allt mindre sofistikerat knep som syftar till att hålla oss uppe och slåss över två eller flera parter vars prioriteringar är exakt desamma, så att vi inte går samman och gör vad allt självständigt tänkande mer än bara antyder, vilket är att kasta ut hela partisystemet och börja om från början.