Vi alla är som fångade på ett slags underligt skenande tåg som nu snabbt både närmar sig sin maxhastighet och en punkt där dessutom rälsen samtidigt tar slut och där tåget möter ändstationen bestående av en tegelvägg.

Desperat panik präglar nu därför alltmer de tågmästare / möjliggörare, som alltmer högljutt i panik skriker ut obegripligheter och motstridiga instruktioner gällande allt från från behov av yttre underhåll på tåget till rena opinionsbildningsmässiga fabler om byte av tåg för att om möjligt helt döda de sista fungerande delarna av hjärnans funktioner hos envar som blir mottagare av deras enfaldiga signalers innehållsmässiga värde. I grunden är allt alltså bara för att de själva skall slippa exponera sin egen själsliga disposition - sitt eget självförakt - i ljuset av verkligheten till allmän beskådan.

En så gravt manipulerad befolkning, en som sedan århundraden tillbaka har varit så hopplöst missbruksberoende av kognitivt formaterande social ingenjörskonst, den måste först förtjäna sin egen intellektuella frihet, vinna sin egen visdom sprungen ur lidandets mylla. Annars förblir människor i befolkningen fångar i sin egen intellektuellt lättjefyllda och själsligt bedövade tillvaro, bedövade av egen dumhet och dömda till evig upprepning till givna förutsättningar – fat på den egna utvecklingsnivån i en för alltid föränderlig värld.

Detta är samma intellektuella sinnelag som slaviskt har låtit sig fångas i njutningen av sitt eget missbruk av intellektuell lättja som drog och som ändå ägnar bara precis tillräckligt med uppmärksamhet till sina vilseledare för att hålla honom eller henne från att hoppa från tåget i ett sista desperata försök att överleva intellektuellt emotionellt.

Ja vi kommer att klara oss, det kommer vi att absolut att göra, men frågan är ändå alltså vilket lidande som detta verkligen kommer att kräva. Ingen kommer ju självmant medvetet medveten välja döden för att slippa tänka. För även om det är jobbigt och tråkigt att behöva utvecklas som människa – kunna förlåta sig själv sin egen ofullkomlighet, högmod – så är det just erkännandet av svaghet som utgör grunden till viljan att utvecklas. När vi inser att vi för alltid förblir ensamma i upplevelsen av våra känslor så kan vi sluta söka ensamheten – separationen och vi kan sluta att göda det ego som vi alltid måste försöka kontrollera med vår medvetet medvetna altruism. Vi kan börja röra oss i oss själva – utvecklas – tillsammans med andra synkront så att samhället kan utvecklas.

Fångade mellan dessa två för oss självdestruktiva krafter, den inom oss boende intellektuella lättjan grundad i rädslan för att leva ärligt mot oss själva och den yttre kognitivt formaterande samhällsnorm, som gör många av oss skräckslagna och till hjälplösa barn fastspända i gungande och krängande tågvagnar, sanna offer som tror sig bara kunna hänga på och som hoppas på att de överlever denna skrämmande upplevelse.

Visst alla är alltid under utbildning genom livet, men nu är det främst för att fylla framtida roller i ett system som antingen hopp – knarkare, vilseledare / möjliggörare eller konsumtionsberoende Poke a Mongozombies vandrande längs den allt brantare sluttande vägen ner till egen socialpsykologiska självdestruktion och de flesta vill ju dessutom bara så väldigt gärna tro, att de alls inte är totalt grundlurade från ruta ett i livet, allra minst av sig själva på grund av eget självförakt.

Men det är bara en förklaring, en förklaring som aldrig kommer att kunna utgöra ens skuggan av en rimlig ursäkt, i vart fall inte en som kommer att förändra verklighetens utveckling.

Men hur kan vi då ändå undvika att se det uppenbara sambandet mellan vårt självvalda beroende – vårt självbedrägeri och vår egen kognitiva formatering från vårt samhälle i allmänhet med vårt så kära etablissemang – som vi så gärna vill tro främst vill vårt eget bästa – rakt framför näsan på oss alla enskilt och specifikt, om vi bara vill titta? Det är snudd på omöjligt att nu inte se den uppenbara skriften på väggen, för den som vill se efter och inte står i vägen för sig själv.

Detta land och då främst våra finansiella – företag / banker – religiösa och politiska ledare är i allt väsentligt också allvarligt beroende av ritningen på den kognitivt formaterande ingenjörens ritbord, såväl för sitt eget vidkommande som för den omgivning som skall kontrolleras. Annars hade vi inte hamnat där vi nu har hamnat

Desperat försöker alla mer eller mindre medvetet omedvetna avvärja dödsryckningarna från detta stundande socialpsykologiska delirium tremens, genom att konsumera mer och mer drömbaserade digitala noteringar i datorer – skuldsättning – i en alltmer hopplös kamp för att lura den moralfilosofiska döden bara ytterligare en gång till – om bara vi renoverar köket. Och så mycket som våra uppblåsta och rädda egon pekar på andra och skriker i protest på grund av den kognitiva dissonans som vi alla bara ser oss som hjälplösa offer för, så gör detta oss också därmed till de skrämda barn som är instängda på tåget till det visdomsbringande helvete av verklighetsanpassning - lidande - som vi ovillkorligen är på väg till, för så är det också rent faktiskt, för våra egna barn som hör detta är vi dessutom ledare / möjliggörare antingen vi vill erkänna det eller inte.

Om inte annat så illustrerar detta det eländigt meningslösa i att hoppas på att vårt eget inneboende beroende av ledarskap enkelt kommer att ändra sina vanor utan att vi förändrar oss själva, alltså om vi bara ger det mer tid utan att förändra oss själva – utvecklas... Pengar, stöd eller mer av bödelns rep.

Vi måste genom egemakt ha ett eget ledarskap för att lära oss att leda oss själva – vilja, samtidigt som vi naturligtvis ändå bara kan leda oss själva eftersom det är den enda människa som någon någonsin kan förändra.

Vi måste därför sluta verka för konfliktskapande distraktioner och istället försöka få varandra att växa som människor genom att dela med oss av vår själ – dynamiken i det medvetna medvetandet, självets förändring. Ingenting kommer att på allvar kunna förändras förrän vi uppriktigt ser behovet av att förändra oss själva, att utvecklas, till att bli villiga till att utöva så mycket ansträngning för att hjälpa andra att inse att vi själva har insett att motståndet mot förändring av sig själv är vad som förevigar eget missbruk – behov av ledarskap för att slippa ta ansvar för sig själv och sina egna känslor. Om vi inte kan förändra oss själva så kan vi inte heller förändra någonting annat

Visst, för många gäller också att om de inte har gjort någonting alls vid det här laget då kommer de inte att göra det i framtiden heller. Men människan kan uppenbarligen förändras över tid, så allt är en fråga om vilja och att inte ge upp. Alla kan förändra sig själva och med detta allt annat.

Lika viktigt, om inte ännu mer nu, är det nyktra faktum att vi nu inte kan kontrollera vansinnet bara för att vi är en integrerad del av den galenskap som kallas samhälle. Tåget är nu helt utom kontroll och vi kan inte heller återta kontrollen genom att ropa eller skriva en inlaga till ingenjören – tågmästaren – för att stoppa det eller genom att bara fortsatt passivt hänga på och falskeligen hoppas på att den moraliskt kastrerade ingenjören plötsligt slutar med detta vansinne och saktar ner. Det kommer inte att hända eftersom det kan inte hända.

Detta är dock vår egen möjliggörande dimension och den binder oss till vansinnet så fullständigt och smidigt som för någon medberoende. Vi måste ta bort allt vårt stöd och börja stå upp enskilt som individer för och i oss själva för att kunna berika andra människor och låta den stinkande röran kollapsa. Eller så måste vi förr eller senare ta bort de kognitivt formaterande ingenjörerna från kontrollerna och ta över ledning till vidare ledning och upplysning. Denna vilseledande galenskap kommer hur som helst aldrig att bota sig själv. Det är det ena eller det andra, eller en kombination av båda.

Etablissemanget är alltså visserligen bara människor som du och jag, men de kan inte vända om, aldrig någonsin, de är alldeles för svaga själsligt – medvetet omedvetna – självföraktande och därmed bedrägliga mot sig själva i sin strävan efter yttre bekräftelse. Även om vi visserligen ibland kan se antydningar av förändringar just nu, när de inser att de har hamnat eller kommer att hamna under galgen. Så måste vändningen till förändring ändå komma inifrån och nerifrån nerifrån och röra sig uppåt i den socioekonomiska strukturen samtidiga kollaps. Inte nödvändigtvis börja från botten, men den stora rörelsen av förändring av den allmänna medvetna medvetenheten måste över tid ha den riktningen. Bankirer kommer att fly först, följda av politiker, journalister och jurister.

Vid denna punkt nu, när vansinnet helt har tagit över och allt fler inom etablissemanget skulle sälja sina förstfödda om de bara kunde få ett par timmar av känslomässig lättnad. Är det ändå där som de flesta människor går förlorade i sin förståelse av sig själva, eftersom långt innan det är uppenbart att vilseledningen nästan har förstört allt – av det egna medvetna medvetandet – för de drabbade, så handlar det för missbrukaren väldigt mycket om avtrubbning av smärta. Emotionell smärtlindring, en flykt undan sina egna känslor. Det gäller att våga stå ut – att uppleva igenom – känslan för att den skall kunna bearbetas.

Samhällets etablissemang har nu för länge sedan förlorat förmågan att känna äkta inre glädje som en följd av inre balans – det växande självföraktet verkar alltmer tärande.. De känner sig bara alltmer känslomässigt pressade. Vid denna punkt i den själsliga tillvarons utveckling, är lättnad ändå ingenting mer än temporär avtrubbning av den närmast fysiska biologiska smärtan, medan de inre demonerna är lugnade genom självbedrägeri, de har ju ändå inte tystats mer än alltså möjligen temporärt, så all den stund som andan har återhämtats i kampen mot sig själva, så fortsätter accelerationen av kampen mot den växande inre smärta som grundas på en växande inre själslig tomhet.

Det finns ingen plats att gömma sig och ingenstans att ta vägen, det finns några ljuva timmars glömska och ännu mer bedövad glömska på vägen till deras egen totala galenskap. Människan kan försöka fly undan sig själv och sin egen själ – dynamiken i det medvetna medvetandet, självets förändring över tid men den kommer aldrig kunna komma undan sig själv eftersom det sista som någon erfar i livet är en känsla.

Skillnaden mellan den emotionellt kognitivt formaterade sanning som människor upplever och människans verkliga biologiska natur och dess förutsättningar i verkligheten, den skillnaden har nu blivit för stor och det är ett annat perspektiv på varför tåget nu spårar ur.