Vi får väl kanske vara tacksamma för att det valutafinansiella systemet nu havererar beroende sin inneboende dysfunktionella mekaniska monetära karaktär, eftersom detta faktiskt möjligen är det enda som kan rädda vår nuvarande inre, sociala emotionella miljö och vända utvecklingen till att verka förbättrande,- själsligt utvecklande eller i alla händelser bromsa vår egen självförstörelsedrift, här mer vanligt uttryckt som vår egen ovilja till att försöka förbättra oss själva som människor genom att ifrågasätta våra egna känslogrundande värderingar och skapa ett tillräckligt utrymme till besinning och eftertanke så att vi kan förbättra vår känslomässiga självförståelse – vår egen individuella medvetna medvetenhet, så att samhället kan utvecklas.

Denna så välbekanta svenska självgoda ”huvudet i sanden” mentalitet, som i huvudsak faktiskt uttrycker, ”Jag är bara här en gång och och det är nu, så jag kommer att ta mina alldeles för stora skor och gå så att alla blir avundsjuka på mig och jag kommer att gå storstilat eftersom dessa skor är så stora och exceptionellt fina och skorna – alltså inte jag själv - är vad jag är och uppfattar mig själv som, som människa – det kommer att göra riktigt stora materiella avtryck på människorna omvärlden, som därför kommer att ge mig bekräftelse på att jag har ett värde som skapar acceptans.

Detta är ett uttryck för att försiktigt sagt imbecillt kortsiktigt tänkande, för att alltså inte säga att det faktiskt är ett direkt pinsamt enfaldigt tankegods. Strävan bort från verkligheten, nuet, med den känslomässiga diskonteringens kryddning av guldgrävarspänst,den är inte precis charmerande.

Att ändå vilja bli ihågkommen för det ändå helt förgängliga materiella avtrycket på omvärlden, istället för sina uttryckta tankar och känslor, ja vad skall man egentligen kalla detta för? Sinnessjukdom eller utvecklingsstörning? Kanske mer det senare, eftersom det bättre beskriver den bristande utvecklingen hos en på så vis resonerande människa.

Efter mig syndafloden står det ju visserligen skrivet, men det borde väl kanske just därför med avseende på var vi nu har hamnat, även finnas tillagt som förklaring att – eftersom jag på grund av motvilja inte klarar av att förstå mig själv tillräckligt mycket – bra – för att känna mig lycklig i mitt nu upplevda ögonblick, så blir jag om jag får hålla på tillräckligt länge, också ovillkorligen en fara för alla andra.

Så var det därför också med ökningen av den industriella eran, vilken tjänade dessa inte precis så intellektuellt utvecklade intressen hos ”baby boom” generationen – köttberget också smickrande kallat av en svensk finansminister, på bekostnad av allt annat. Den emotionella inteckningen i en framtida förväntad upplevd känsla, skapad av kollektivistiskt orienterat materiellt välstånd, utan minsta tanke på att detta emotionellt utarmande antiintellektuella tankegods - själsdödande, rent medvetandemässigt mekaniskt funktionsmässigt ändå byggde på relationerna till andra människor – för ingen skulle ju med denna logik ändå kunna bli lycklig av att alla andra hade exakt lika materiell välfärdssituation. Den själsliga enfaldens absoluta högtid genom den mänskliga historien går nu därför mot sitt slutliga crescendo.

Detta tankegods implementerades som alla kan se vidare i oss, vi ville ju alla också ha det lite bättre än de andra, de andra före oss, för att få lite mer yttre bekräftelse. Så svaga har vi faktiskt nu därför blivit i vår själsliga disposition. Lyckan kunde ju visserligen aldrig hittas i en skattkista vid regnbågens fot, vilket vi visste om egentligen, men vi följde likafullt mer än villigt de locktoner av självbedrägeri som höll oss ifrån att tänka på vad som egentligen hade någon mer långsiktig bäring eller betydelse för vad vi på rimligt rationella grunder skulle kunna uppleva för några känslor beroende på vad vi i verkligheten ansåg vara någonting av värde. De växande köerna till terapisofforna har ju liksom av någon ironisk anledning aldrig varit längre än vad som de är nu. Men som sagt, en som alltid varit blind kan ju som bekant aldrig förklara hur en solförmörkelse ser ut.

Detta har nu alltså resulterat i en yttre mycket förorenad och själsligt mycket utarmad miljö – ett närmast havererat socialemotionellt arv, som både nu och för alltid lämnas över till yngre generationer att minnas och dra lärdom av. Vi byter nu riktning genom att alltmer börja ifrågasätta oss själva – istället för att välja att hamna i en socialpsykologiskt ekonomisk tillvaro lika bördig som en saltöken.

Människor har börjat förstå i en allt snabbare växande omfattning!