På begäran från flera håll idag om grunder till dagens situation ur ett svenskt perspektiv och ja att Investorsfärens inblandning i imperialistisk kolonialväldesverksamhet är gammal:
Så ja det finns helt säkert en massa historia kring tiden för det osmanska rikets fall till för freden i Lausanne, som borde utsättas för mer noggrann granskning…
Gustaf Oscar Wallenberg var son till André Oscar Wallenberg och Anna von Sydow, samt halvbror till Knut Wallenberg.
Wallenberg blev 1882 underlöjtnant och 1892 kapten i svenska flottan, sedan han 1891 lämnat den aktiva krigstjänsten för att ägna sig åt affärslivet. Han sysselsatte sig särskilt med trafikfrågor och förbättringen av Sveriges sjöfartsförbindelser.
Han var verkställande direktör för det rederibolag, som 1897 övertog trafiken från svensk sida av rutten Trelleborg–Sassnitz samt arbetade inom den år 1898 tillsatta handels- och sjöfartskommittén livligt för rederinäringens höjande och särskilt för direkta svenska förbindelser med viktigare transoceana länder.
År 1892 blev han den förste verkställande direktören i Järnvägs AB Stockholm–Saltsjön, men lämnade 1896 denna post (han efterträddes av Oscar Busch).
Samma ämne var i hög grad föremål för hans intresse, då han 1900-1907 tillhörde riksdagens andra kammare som representant för Stockholms stad. De första åren betecknade han sig som vilde, men från 1902 tillhörde han Liberala samlingspartiet. När det efter unionsupplösningen blev fråga om att omorganisera Sveriges diplomati, togs Wallenberg i anspråk för dess uppgifter och utnämndes 1906 till envoyé i Tokyo från 1907 var han även ackrediterad i Peking. Tänka sig!
Wallenberg blev därmed den förste permanent stationerade svenske karriärdiplomaten i Östasien. Samtidigt befordrades han till kommendörkapten av 1:a graden. Det var minsann snabbt jobbat i den militära hierarkin
Den 2 juli 1908 slöt Wallenberg en ”Vänskaps-, handels och sjöfartstraktat” med den kinesiska Qing–hovet. Fördraget låg i linje med andra fördrag som Kina slöt med flera västmakter kring förra sekelskiftet. Vi kan inte ens ana vad det kan ha inneburit.
Å ena sidan bekräftade fördraget de omfattande privilegier Sverige tillskansat sig med Fördraget i Kanton 1847, å andra sidan gav det nya fördraget utåt sett möjlighet för avskaffandet av många av dessa privilegier sedan Kina reformerat sitt rättsväsende. trovärdighetsupprätthållande med andra ord.
Ganska mycket uppseende väckte Wallenbergs hemresa från Tokyo i början av 1918. Till följd av de genom kriget och speciellt den ryska revolutionen vållade osäkra förhållandena blev Wallenberg hejdad i Sibirien, där han länge kvarhölls av en eller annan anledning, samt han måste sedan återvända till Japan för att sedan resa över USA till Sverige, dit han först i februari 1919 anlände. 1920 förflyttades Wallenberg till Konstantinopel som minister. Han var sidoackrediterad i Sofia och innehade befattningen till 1930. 15 november 1930 flyttade Wallenberg från Skeppsholms församling till Turkiet i avseende på kyrkobokföringen.
Vad som hände i Turkiet vid denna tid är någonting som Recep Tayip Erdogan av här rätt uppenbara anledningar ämnar bringa klarhet i, han vet nämligen vad Turkcell är för någonting och varför.
Hur som helst, den brittiska imperialisms nederlag i det ottomanska riket lämnade tre distinkta krafter på den arabiska halvön: Sharif av Hijaz: Hussain bin Ali av Hijaz (i väst), Ibn Rashid av Ha’il (i norr) och Emir Ibn Saud Najd (i öst) och hans religiöst fanatiska anhängare, Wahhabisterna.
Ibn Saud hade gått in i kriget tidigt i januari 1915 på samma sida som britterna, men blev snabbt besegrad och hans brittiska kontakt, William Shakespear dödades av det osmanska rikets allierade Ibn Rashid i norr. Detta nederlag förstörde i stor utsträckning Ibn Sauds – i öst – nytta för imperiet och lämnade honom militärt stympad i ett år. Sharif i väst var den som bidrog mest till det osmanska rikets nederlag genom att byta prioriteringar och leda den så kallade ”arabiska revolten” i juni 1916 vilken avlägsnade den turkiska närvaron från Arabien.
Han var övertygad om att helt förändra sin ställning eftersom britterna starkt ledde honom till att tro, via korrespondens med Henry McMahon, den brittiska högkommissarie i Egypten, att ett förenat arabiskt land från Gaza till Persiska viken kommer att etableras i och med nederlaget för Turkarna.
Förståeligt, Sharif i väst ville så snart kriget slutade, hålla britterna till att uppfylla sina krigstidslöften, eller vad han uppfattade som deras krigstidslöften om ett enat arabiskt land, vilket uttryckts i ovannämnda korrespondens. Britterna ville å andra sidan att Sharif skulle acceptera Britternas nya verklighet som var en uppdelning av arabvärlden mellan dem och Frankrike (Sykes-Picot-avtalet) – där Frankrike föredrog metoden ”härska genom söndring som styrmetod – och genomförandet av Balfour-deklarationen, vilken garanterade ”en nationell yta för det judiska folket med funktionen av att kontrollera strategiska naturresursflöden ifrån den Afrikanska kontinenten” i Palestina, genom kolonisering med europeiska judar. Denna nya verklighet fanns i det brittiska skriftliga Anglo-Hijaz-fördraget, som Sharif i väst kände djup avsky för att underteckna. Trots allt, det var upproret från 1916 mot turkarna som hade dubbats till ”Arab Revolten”, inte ”Hijazi Revolten”.
Faktum är att Sharif låter det vara känt att han aldrig kommer att sälja ut det palestinska till Britternas Balfour-deklaration; han kommer aldrig att erkänna inrättandet av zionismen i Palestina eller acceptera de nya ”slumpmässiga” gränserna som dragits över hela Arabien av brittiska och franska imperialister. För sin del började britterna hänvisa till honom som en ”obstruktiv”, ett ”obehag” och att ha en ”motsträvig” attityd.
Britterna lät det vara känt för Sharif att de var beredda att vidta drastiska åtgärder för att få sitt godkännande av den nya verkligheten, helt oavsett den tjänst som han hade givit dem under kriget. Efter Kairo-konferensen i mars 1921, där den nya kolonialsekreteraren Winston Churchill träffade alla brittiska operatörer i Mellanöstern, sändes TE Lawrence (dvs. Arabien) för att möta Sharif för att muta och mobba honom för att acceptera Storbritanniens zionistiska koloniala projekt i Palestina. I början erbjöd Lawrence och imperiet 80.000 rupier. Sharif avvisade det direkt. Lawrence erbjöd honom sedan en årlig utbetalning på £ 100.000. Sharif vägrade att kompromissa och sälja ut Palestina till brittisk zionism.
Metoden för att genomföra detta blev efter många turer att beväpna och finansiera Saud i öst.
På propagandanivån betjänade britterna Wahhabi-övertagandet av Hijaz på tre fronter. För det första skildrade de och argumenterade för att Ibn Sauds invasion av Hijaz motiverades av religiös fanatism snarare än av brittisk imperialisms geopolitiska överväganden. Detta bedrägeri förkunnas till denna dag, senast i Adam Curtis berömda BBC ” Bitter Lake””Dokumentär, där han säger att” den våldsamma intoleranta visionen av wahhabism ”drev beduiner ”till att skapa Saudiarabien. För det andra porträtterade britterna Ibn Sauds Wahhabi-fanatiker som en godartad och missförstådd kraft som bara ville få islam tillbaka till sin renaste form. Hittills är dessa islamistiska jihadister avbildade på bästa sätt när de väpnade upproren stöds av Storbritannien och Väst så som under 1980-talets Afghanistan eller i dagens Syrien, där de kallas ” moderata rebeller ” i de västerländska medierna. ” För det tredje påvisar brittiska historiker Ibn Saud som en självständig kraft och inte som ett brittiskt instrument som används för att vifta bort alla som uppfattas som överskott till de imperiella kraven. Till exempel hävdar professor Eugene Rogans senaste studie om arabernas historia att ”Ibn Saud inte hade intresse av att slåss” mot det osmanska riket. Detta är långt ifrån korrekt eftersom Ibn Saud gick med i kriget 1915. Han hävdar vidare, att Ibn Saud endast var intresserad av att framhäva ”sina egna mål” som felfri och alltid undergiven brittiska imperiet.
Sammanfattningsvis är en av de mest förbisedda aspekterna av Balfour-deklarationen det brittiska kungarikets åtagande att ”göra sitt bästa för att underlätta” skapandet av ”ett nationellt hem för det judiska folket”. Uppenbarligen var många nationer i världen idag skapade av imperiet, men det som gör Saudiarabiens gränser distinkta är att dess norra och nordöstra gränser är en produkt av imperiet som underlättar skapandet av Israel.
Åtminstone är upplösningen av de två arabiska sheikhdömena av Ha’il och Hijaz av Ibn Sauds Wahhabism baserad i deras ledares avslag för att underlätta det brittiska rikets zionistiska projekt i Palestina.
Vilken roll som Gustav Oscar Wallenberg spelade i detta, inte minst med avseende på att Bofors redan 1919 började tillverka fältartilleri på licens åt Krupp, förtjänar nog en del utredningsarbete, ja....i alla fall där har nog Erdogan helt rätt.
Det här med Krüger då, mördades han för att han var ett hot mot bankerna genom att han ”lånade” ut pengar till stater eller var det ren plundring av hans imperium?
I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:
Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary vilken var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.
På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man (och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel och ordförande för kommittén för det tyska bankväsendets reformering hette – Wallenberg) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet (så att skuld och valutaexpansionen inte bromsades av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.
Tidigt på sommaren 1931 så kraschade bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet – detta förlopp styrde den Anglozionistiska bankhegemonin helt själv. När Felix Somary då senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren alltså precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.
Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, utan försäkrade istället frankt att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.
Hur kunde då möjligen den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger som dessutom uppenbarligen understöddes av den Franska Premiärministern och tidigare fram till 1929 av den tyska utrikesministern Gustav Streseman?
Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Norberg.