Även - eller det är ju främst därför - om vi erkänner ledarskapets benägenhet att ljuga för att täcka över sina nakna rumpor, alltmedan de främst berikar sig själva, finner vi det nästan omöjligt att tro att just vårt föredragna " ledarskap " skulle berätta lögner om omoraliska, ja till och med omänskliga handlingar som har begåtts mot deras medmänniskor, särskilt när dessa smutsiga gärningarna riktats mot den egna" befolkningen." Vi vill helt enkelt inte erkänna för oss själva att vi är grundlurade, för vad skulle då alla andra tycka om oss om vi var så dumma och självgoda?

Denna bländande blindfläck i oss själva, utnyttjas framgångsrikt mot oss själva gång på gång, vilket leder till en uppsluppen och hycklande tro på att ” vårt ledarskap" skulle aldrig göra ” det ”, som ” vi tror ” är något som onda andra ledarskap gör hela tiden.

Att vi förnekar, hur litet det förnekandet än må vara, har stor påverkan på oss på sätt som oftast förblir inte insedda. Om vi ​​vägrar att erkänna och konfrontera vår egen personliga oärlighet (tillsammans med olika andra ofullkomliga egenskaper) kan våra frånvarande tillkännagivanden komma att utnyttjas mot oss för att kontrollera och korrelera på nya sätt som vi också vägrar att erkänna och konfrontera. Felet bygger sig vidare ner i vår själsliga disposition och utgör med tiden fundamentet - fisken har börjat ruttna i så måtto...

Medan de flesta tror att bara en liten skada är orsakad av deras mindre och för det mesta " sociala " lögner ( du ser bra ut, jag är så glad att se dig, brevet är på posten, det går naturligtvis inte med mig, etc. ) bara för att alla andra upplevs som att de skulle aldrig ens överväga att säga en riktigt stor lögn, en som bär på svåra konsekvenser om den uppdagas och i allra värsta fall leder till rättsliga påföljder, bara genom oss själva kan vi bedöma annat.

Så medan vi alla tröstar oss med tron ​​på att vi är moraliska och ärliga, är frågan aldrig om vi är ärliga, utan bara till vilket " pris " överskrider vi tröskeln ut från rummet av strävan efter att vara ärlig. Testet är inte om vi är ärliga när vi hanterar en liten handling av ärlighet tillsammans med någon som vi känner väl, utan den är om vi kan kan vi fortsätta att lura oss själva till att tro på att den här lilla handlingen av smärtfri ärlighet, är representativ för hela summan av vårt sortiment av moraliska handlingar. Är vi fullkomliga eller inte, om inte, så när brister vi och varför?

Vi är mänskliga och kan inte bli fullkomliga; Därför är vi alla till någon del eller annan form av lögnare, fuskare och tjuv. Men inte ens för den stora majoriteten sträcker sig denna egenskap till att vara individuellt eller socialt destabiliserande - eftersom då hade allt bara rasat samman redan. Den enda frågan som är kvar då är var vi drar linjen mellan socialt och känslomässigt acceptabelt beteende och oupphörlig självberikning. Jag misstänker att det här sista uttalandet kommer att utlösa ett brett utbud av deklarationer, inte minst då hur jag är ärlig, men alla andra inte så mycket - tigandets samtycke med skammen rodna på kinden.
Vi kan bara försöka att göra vårt bästa för att förbättra oss som människor individuellt, eftersom inte någon känner till någon annans upplevelse av sig själv.

Så vad håller då det korrupta systemet igång? Ett av de främsta sätten är den narcissistiska och självbetjänade tron på att ​​medan alla andra av riksdagens representanter och partiledaren är korrupta till grunden, så är inte " min " representation just det. Hur skulle den kunna vara det, sedan jag blev (förr eller senare) instrumentet som valde dem ... och eventuellt tror mig kunna dra nytta av deras löften?

Vi utgör själva det enskilt största inflytandet i våra liv. Att hävda att andra " fick mig att göra det " eller " du inte kan slåss mot Rose&Bad " är föga mer än en undanflykt och personlig ursäkt, som ligger till grund för en offermentalitet - grundad på rädsla för egenmakt, eller då att behöva uppleva sina egna känslor närmare verkligheten. Rädda för att känna sina egna känslor i ljuset av att ett liv utan känslor blir utan mening, fantastiskt.

Okunnighet är alltså inte på något vis en allomfattande ursäkt, särskilt inte när vi utövar selektiv okunnighet gällande oss själva. Inte heller är apati en ursäkt, men båda är naturligtvis därför också allmänt omfamnade och främjas av de som vill få vårt samtycke och därigenom kontrollera oss.

Det är även allmänt sagt att fisk ruttnar från huvudet och ner, vilket innebär att ledningen är orsaken till felet och förstörelsen av organisation, oavsett om vi talar om ett land, kultur eller ett företag. Jag är inte så säker på att detta är sant, åtminstone inte i alla fall. Jag tror av någon anledning att detta mer faktiskt beror på individen, eftersom jag har så otroligt svårt att se att någon entitet med människor kan existera utan individer.

För att denna gemensamma övertygelse skall vara korrekt, måste de som ligger längre ner i livsmedelskedjan (i huvudsak) därför vara underställda för de som är överst, alltså inte kan kontrollera eller ens vara med och påverka ledarskapet till att forma sig eller att se till att de blir utsparkade. Ordspråket innebär att vi är föga mer än bara passiva passagerare, vårt öde förseglas av de som styr planeten framåt. Vi är egentligen totalt maktlösa - ja det är så dumt att klockorna stannar, eftersom alla vet att vi rent faktiskt kan fatta beslut som inte andra har förutbestämt åt oss.

Om så är ändå vore fallet, så gör regeringsformen i Sverige, en representativ banamonarki (och inte en demokrati i någon som helst verklig mening) där de högsta, våra av folket valda representanter förhöjs till ledarroll med vårt samtycke och stöd och kan deponeras / avlägsnas på samma sätt, landet till någonting som inte existerar i praktiken. All offentlig makt utgår då inte alls från befolkningen!

Så vi kan när vi vill, inte annars.

Antingen så är vi offer eller så är vi det inte. Antingen har vi valfrihet eller så har vi inte det. Antingen får de oss att göra det eller så får de inte det. Antingen styr vi " vårt " ledarskap genom att styra oss själva eller så gör vi inte det.

Min åsikt är att vi inte utövar kontroll över ledarskapet inom oss själva och vi har i alla fall inte haft det så på bra många decennier, för att inte säga sekler. Och medan det är klart och uppenbart att institutionaliserad korruption reglerar landet, så är vi inte de oskyldiga offren som vi alla skulle vilja tro att vi är - vi är offer för oss själva som individer.