Jag tänker ofta på att jag måste klättra vidare in och ner i djupet av mig själv, för trots allt jag har inget annat för mig om jag vill fortsätta att utvecklas. Egentligen i grund och botten, det har inte någon någonsin i livet.

Varje steg på stegen ner och in i mig själv representerar ett beslut. Kommer jag gå på vidare trots trötthet, tvivel, missmod och hinder? Vilken väg ska jag ta vid varje kommande skede?

Själva det faktum att fördömande av detta, vanärar attityden i mig själv för att öka förståelsen av mig själv, är ett symptom på vilja att bara söka partiell sanning och en undermedveten hållning att skydda min ovilja att gå hela vägen - att alltid försöka, eller att inte förbli öppen för nya och ännu större möjligheter. Men just öppenhet för en alltid större sanning som beskrivning av verkligheten är attityden som människan bör underhålla och vårda ömt. Förmågan att förlåta har sin givna värdegrund i detta. Kan vi inte förlåta andra kan vi definitivt inte förlåta oss själva.

De som fortfarande sitter på en tron av imaginär social status, inkomster, den rådande sociala matrisens så kallade karaktärsmässiga moraliska företräden, eller har en känsla av överlägset intellekt eller någon obestämd andlighet på ett exklusivt och dömande sätt, kan vara och är inte sällan de värsta fienderna till sin egen sanning som beskrivning av verkligheten och alltså ökad egen emotionell självförståelse – ökat medvetet medvetande, en utökad förståelse för de egna känslogrundande värderingarna

Det tar sig många former och uttryck och vi faller alla för dessa attityder till och från, när vi befinner oss i ett medvetslöst eller mindre medvetet tillstånd. Eftersom allt, det förstärks så våldsamt av den nu söndervittrande sociala kognitivt formaterande matrisen, gör att vi mellan varven inte anstränger oss i en tillräcklig omfattning.

Det kommer motstånd från människor i omgivningen som avfärdar allt som inte verkar till deras egen upplevda fördel som de tror att de har klättrat till i medvetande och de kommer inte sällan uppenbarligen att vara ganska militanta och aggressiva ifråga om detta också. Om något inte uppfyller deras kriterier för sin egen bekräftelse av sina fördomar, så är de ju alldeles uppenbarligen inte beredda att ifrågasätta sig själva, motstående argument kommer att bli känslomässigt kraftigt attackerade som falsk information - Fake News. De är liksom bara inte ”där ” i sig själva ännu.

Ett sannolikt mycket sorgligt psykologiskt tillstånd att nu befinna sig i, men vi ser det i samhället på alla nivåer, alltså med viss naturlighet nu, främst högst upp och vi har alla dessutom själva upplevt detta från båda ändar någon gång.

Den mest uppenbara manifestationen av detta tankesätt är hur något som strider mot den vanliga gängse berättelsen, blir marginaliserat som ”politiskt inkorrekt”, ”konspirationsteori”, ”terroristverksamhet” och nu alltså även ”extremism”.

Vi har länge varit fullkomligt livrädda för att bli stämplade med känsloskapande etiketter - att stigmatiseras, så kollektiva har vi blivit i vårt tänkande genom vår socialpsykologiska formatering. Tro mig, jag kan en del om just det ämnet. Men då lär man sig också att detta som metod för stigmatisering egentligen helt saknar betydelse - eftersom vi ända bara till syvende och sist är förmögna att uppleva våra egna känslor. Detta genomsyrar idag varje nivå av informationsdelning och utgör ett stort hinder för dem som söker tydlighet och delaktighet och hoppas på andra med samma vilja till att fullfölja detta.

Därför, striden som vi alla står inför och som är en mycket allvarlig utmaning, är att gräva oss själva vidare in och ner i oss själva och därmed också upp ur den förlamande omgivningens intellektuella grepp över oss. Vi måste fortlöpande befria oss själva som individer från våra egna föreställningar för att kunna gå vidare tillsammans som allt mer fria människor. Gör vi inte det, så kommer våra tankesfärer istället att krympa eftersom vi ändå någonstans inom oss är så rädda för oss själva. Rädda för att bli rädda och det blir då bara värre med tiden.

Den enkla lösningen på detta dilemma är alltså göra det till regel att fortsätta gå vidare inåt i sig själv för att kunna klättra uppåt i medvetet medvetande, för att utvecklas som människa vilket är att leva och att allt bättre kunna förstå sin omgivning.

Distraktioner längs vägen kan alltid förväntas och de är endemiska för vårt kontrollerade samhälle och vår uppfostran, vargen höljd i ett fårskinn av ”normalitet”. Inte bara politisk korrekthet utan även social korrekthet vilka båda är mycket begränsande för vidmakthållande av våra tankars norm, samtidigt som de ser ut att vara vägledande principer för verklighetens yttrandefrihet och rättvisa. Men vår tidigare sanning är nu en uppenbar lögn. Den är nu alltså bara sociala konstruktioner baserade på rena lögner.

Uppenbarligen då inte minst de lögner som vi därför bär med oss, i oss själva om oss själva, vi är och kan mycket bättre än vad vi oftast vågar tro - det är själva anledningen till att vi måste fördummas för att systemet skall bestå. Vem är jag att våga tänka så stora tankar och dessutom ge uttryck för dessa tankegods till andra?

Detta är dock en allvarlig proposition. Det finns mycket verkliga och påtagliga personliga kostnader ur ett värderingsmässigt tidigare perspektiv, inklusive en komplett försakelse av sig själv. Det kräver att dela med sig – av dina tankar, känslor, drömmar och konflikter. De som bryr sig, ger av sig själva så helt och osjälviskt som de bara kan, de verkligen försöker. De som bara tror att de bryr sig, gör det inte. De faller tillbaka, om igen, oavsett orsak. Allt i vår individuella utveckling är villkorat till dess grunder med alla typer av förbehåll, en försvarsmekanism för den sociala kognitivt formaterade matrisens infekterade tänkande. Människan vill inte acceptera omfattningen av självbedrägerierna. Igen, vi har alla varit där.

Det handlar om känslorna v.s intellektet på många olika sätt och plan. I vad skall vi investera vår tid och energi? Främst i saker som stärker vår psykologiska personliga säkerhet – vårt innevarande medvetna medvetande – nuvarande emotionella självförståelse och därmed stödjer vår egen personliga hållning? Eller i osjälviska insatser som genljuder av vår egen hunger efter verkligheten som sanning och social rättvisa för att åstadkomma förbättringar för alla i en atmosfär av växande samförstånd, välvilja och synkronicitet? Det måste vara en kombination! Men är vi villiga att ens lägga våra liv på detta? Det händer ju ändå uppenbarligen ändå ett allt längre steg i taget? Ja, vi måste alltid öka vårt engagemang för att inte bli offer för oss själva..det kallas att bli vuxen och att utvecklas längs livets väg - att sluta vilja vara i en annan tid.

Vidare alltså. Tillsammans i medvetenhet och synkront. Nu är det dags att trampa på den intellektuella gasen och hålla grundstumt. Vi kan inte lämna världen där de föreslår för våra barn och barnbarn att ärva. Det är vår tid att ta initiativet – och hålla en allt högre fart i den allmänna medvetna medvetandetillväxten.

Sluta inte klättra. Varje mer medvetet medveten människa är redan där den behöver vara, på många sätt i sig själva och vi kan arbeta i fred tillsammans synkront när vi är verkligen är medvetet medvetna om vad som händer genom oss själva. Men det är därför också ett krav att själv klättra vidare upp i medvetet medvetande, ytterligare så när livets tecken nu verkligen ringer, synkronicitet skapas och bekräftar vad som så ofta är absolut nödvändigt.