Det är försvunnen tid när vi måste återuppliva vad vi befolkningen som människor och individer betyder. Vi måste sluta reagera som skrämda djur och ta initiativet för att själva styra våra egna tankar och känslor – egenmakt.

Vi kan inte låta dem som antar att de härskar över oss, fortsätta att berätta för oss vad som ”måste” göras för vårt eget bästa, när det är så uppenbart att det inte ens går att missta för att vara bra för oss. Vi måste säga vad vi befolkningen som människor och individer kommer att acceptera och på vilka grunder som vi gör vårt ställningstagande och vad vi inte kommer att acceptera, vad vi anser vara moraliskt karaktärsmässigt legitimt och vad som inte är det.

Att verka ledande är att kommunicera, att motverka är att isolera. Att verka ledande är upplysning, ledning är inte att härska, så befolkningen måste vara medveten och upplyst och ”ledare” som inte främst upplyser är inte ledare, de är vilseledare, charlataner och detta blir alltmer uppenbart i ljuset av verkligheten när informationen rör sig.

Demokratin är bruten både som begrepp och illusion – i verkligheten har den aldrig någonsin existerat. Aldrig någonsin på det sätt som förespeglats. Ingen representerar oss människor som ledare för vår egen upplysnings skull. Vi får bara välja mellan olika grupper av de ur systemet berättigade individer som en gång valt att ignorera oss helt.

Hela idén med ett representerande mandat har nu totalt öppet muterats bort från den idé som exempelvis innebar att en regering skulle göra vad den hade sagt att den skulle göra när den försökte vinna våra röster och sedan upplysa vidare genom aktiv kommunikation.. I dag anser alla parter öppet att de valdes till envåldshärskare för att gynna sig själva och skall lämnas absolut makt att göra vad helst de känner för att göra, vad de kan driva igenom i ljuset av de trasiga illaluktande resterna av ansvarsskyldighet och tillsyn - den spruckna polityrens era.

Idag företräds vi av personer vilka representerar varje möjligt intresse, förutom vad som kan kallas för det ledande – det altruistiska. De är visserligen fortfarande representanter, men inte för några andra intressen än sina egna personliga.

Demokratin har nu blivit en sorts såpopera – mer och mer påkostad i direkt proportion till dess separation från vanliga människor och deras liv. Vart fjärde år får vi ju välja mellan två lag som representerar ett visst särintresse som föreställs vara vårt eget, men som inte alls är vårt eget. Dessa lag kan företräda olika kombinationer av bankirer, eller globala företag eller det militärindustriella komplexet och de politiska komplex som blir rika på sina opiniosbildningsmässiga äventyr, eller någon annan gruppering som i grunden ändå bara är uttryck för en kraftfull global 1% elit – oavsett räntan – de alla tjänar så hängivet - den Djupa Staten.

Idag har definitionen på begreppet demokrati vissnat betydligt till sin betydelse och det har tyst blivit ersatt av en annan visserligen liknande klingande kombination av bokstäver, men till sin faktiska innebörd radikalt annorlunda version – Jag skulle närmast säga perversion – av den allmänt uppfattade funktionsmässiga innebörden av begreppet demokrati.

I decennier nu, så har vi låtit andra äga initiativet till våra egna liv, känslor och tankar. Vi har överlåtit till andra att bestämma vad som var acceptabelt och legitimt. När det egentligen aldrig låg i deras intresse att göra någonting altruistiskt – ledande överhuvudtaget. Detta måste upphöra eller så kommer vi att bli till offer för vår egen oförmåga att engagera oss i vår egen utveckling som människor.

Alltför länge har vi nu förblivit psykosocialt liggande, fogliga, kuvade och utan egen ledning, ledning är deltagande och vi har inte ens förmått att leda oss själva i en tillräcklig utsträckning, vi har kapitulerat vår egenmakt på den falska solidaritetens altare.

Det har från tid till annan funnits svaga och snabbt falnande gnistor av beslutsamhet, tecken på naturlig ledning, när människor gick ut på gatorna för att motsätta sig makt, som är kraft att bryta motstånd. Men de styrande i dag ignorerar oss rakt av och ” vi befolkningen” gick helt enkelt hem vagt oroade, kanske med lite ont i magen av att ignoreras, men huvudsakligen bara förvirrade ifråga om vad man ska göra härnäst – om ens något alls. Varför skall man överhuvudtaget bry sig. Vad kan vi göra – vi har ju fullt upp med våra livspussel, har det hörts förut?

Det är hög tid att vi åter hävdar vad frasen ”vi, befolkningen” en gång betydde. Människor som självständigt tänkande individer i synkron samverkan för ett gemensamt mål. Det är symboliskt, jag vet. Men symboler är kraftfulla och viktiga, så vi får inte låta dem korrumperas på det sätt som nu har blivit till vår uppfattade verklighet. För makten fruktar symboler eftersom de verkar enande, makten fruktar mest av allt den naturliga ledning som ligger i att människor upplyser och hjälper varandra, eftersom detta ligger utanför maktens kontroll. Makt är som bekant det primära uttrycket för misslyckad ledning.

Det faktum att frasen ”vi befolkningen” närmast låter antik, borde varna oss för omfattningen av vår egen dårskap. Vi har förlorat, givit bort och pantsatt den kraft som vi en gång i alla fall med något fog hävdade att vi hade.

Vi har upphört att vara vad som vi en gång var, så mycket är dock helt klart. Eller alltså åtminstone som vi påstod och hoppades på att vara – Vi befolkningen. Vad är vi idag? Är vi fristående individer i självförståelsemässig synkron samverkan eller en stor själlös massa av konsumenter? De arbetslösa? De oönskade? ”Vi, de oönskade” har inte riktigt samma klang, eller hur?