Ingen människa med minsta militär bildning – erfarenhet, tror egentligen innerst inne att individen går före förbandet ifråga om handlingsfriheten och möjligheten att lösa framtida uppgifter.

Men möjligen är detta också själva grunden till just ett av problemen med just den svenska befolkningsmässiga inställningen, alltså att vi har haft fred under så lång tid, så att vi helt enkelt ur minst ett perspektiv har glömt bort själva betydelsen av samverkan människor emellan för vår egen långsiktiga överlevnadsmöjlighet, vilket istället har gjort oss till ännu mer giriga enfaldiga egoister och till alltmer enkla offer på den enskilda nyttomaximeringens altare av filosofisk materialism.

I en tillvaro av bara människor som individer och beteenden, så öppnar ju detta socialpsykologiska fönster också dörren till samhällshuset för de makthungriga, alltså möjligheter till att använda dubbelheten som styrmedel. Makten kan alltså både genom att appellera till den enskilda girigheten och genom att appellera till den växande inre osäkerheten hos individen, vilket skapar det växande tillhörighetsbehovet till gruppen, frammana olika typer av för makten önskade sociala effekter och beteenden. Säg det ena men gör det andra, eftersom människorna alltid då beter sig långsiktigt inkonsekvent.

Människorna blir därför ovillkorliga fångar i sin upplevda verklighet genom den av makten frammanade – planterade – begränsningen i mönstret av den egna tanken hos individen. Mönstret kan inte brytas av annat än den egna tanken hos individen som tänds av en gnista, upplysning i form av information som skapar insikten till vidare förståelse, där självledning kunde vara ett begrepp. Tanken måste bryta sig ut ur mönstret av konvenansen, tanken måste våga bli fri för att individen skall kunna bli fri i den fysiska verkligheten. Individen måste våga stå upp för sina egna upplevda känslor utifrån vilka grunder som dessa skapas på.

Allt fler ser nu därför också igenom alla dessa skapade förvrängningar av verklighetsbilden och allt fler börjar förstå att maktens teater inte har något gott med sig för framtiden, om den får fortsätta att spelas ut.

Nästan alla av oss längtar efter fred och frihet, men väldigt få av oss har överdrivet mycket entusiasm för de tankar, känslor och handlingar som verkligen gör någonting för fred och frihet. Omvänt, nästan ingen vill ha krig eller vill bli daddade, men väldigt många människor finner nu därför ändå en intensiv njutning i de tankar, känslor och handlingar som gör att det skapas krig och tyranni.

Varför är nu internet så bra, bortsett från att det är kallt i vårt klimat och vi slipper socialt poserande för att skapa tankemässiga intryck? Jo:

Läsning är en privat, inte en kollektiv verksamhet. Författaren talar endast till individer, som sitter själva i ett tillstånd av rimligt normal själslig kommunikationsmässig nykterhet. Dessutom kan författaren adresseras kommunikationsmässigt.

Man kan med lite vilja spegla den mänskliga naturen så som en social funktion ur flera olika perspektiv. Ett mycket lätt förståeligt perspektiv, är betraktelsen av kraften i det militära förbandet och dess handlingsfrihet, som en ytterlighet, i förhållande till den individuella roll som den enskilda individen spelar. Alla förstår att kraften hos individen är obefintlig i förhållande till den kraft som en samverkan mellan individerna skapar med avseende på möjligheten att uppnå olika åsyftade effekter.

Biologiskt sett är människan en måttligt sällskaplig, ett inte helt socialt djur – varelse mer som en varg, eller låt oss säga, en elefant, mer än som ett bi eller en myra.

I sin ursprungliga form bar mänskliga samhällen ingen likhet till kupan eller myrstacken, dessa är bara kolonier. Men civilisationen idag är ändå – eller just därför – bland annat, den process genom vilken primitiva mekanismer omvandlas till en analog, rå mekanik, av de sociala insekternas ekologiska samhällen. Men nu måste vi gå vidare eller gå under eftersom vi blir offer för oss själva och vår egen tankeformatering med nuvarande disposition.

För närvarande är det allmänt uppfattade trycket från överbefolkning, enskild vinstmaximering och teknisk förändring någonting som påskyndar förändringen av utvecklingsriktningen för denna process. Denna ”myrstackstillvaro” har kommit att fullt realiserbar och till och med, i vissa makthungriga ögon, som ett önskvärt ideal av social design.

Onödigt att säga kanske, men det är ett ideal som i själva verket aldrig kommer att realiseras. Människans biologiskt betingade funktioner med känslor kommer aldrig att medge detta. En stor klyfta skiljer den sociala insekten från en inte alltför sällskaplig, men med en helt annan hjärna försett däggdjur och även om däggdjuret förvisso ännu förefaller göra sitt bästa för att imitera insekten, så skulle klyftan ändå kvarstå.

Hur mycket människan än försöker, människan kan inte skapa en social organism, människan kan bara skapa en organisation, människan förblir individer eftersom människan enbart kan känna – uppleva – sina egna känslor och primärt de facto ändå är känslostyrd, annars hade nämligen inte känslorna funnits som biologiskt betingat endokrint belöningssystem.

I processen med att försöka skapa en social organism kommer människan därför bara att skapa en totalitär despotism och emotionell individuell dissonans. Detta alltså eftersom människor enbart kan uppleva sina egna individuella känslor . Ledning utifrån tillväxten av det allmänna – individuella medvetna medvetandet blir därför en ovillkorlig förutsättning för organisationen, förbandet, baserat på den individuella förståelsen till grunderna för hur de egna känslornas botten skapas. Samhället kan bara utvecklas om individen utvecklas.

Ismernas ledande funktion som bärande tankegods för utvecklande samhällsbyggnad är därför klart intellektuellt stendöda sedan länge, noga räknat sedan 1989, då förruttnelseprocessen för detta än – nu innevarande paradigm började, genom att informationsrörlighetsriktningen människor emellan förändrades för alltid. Medvetande började förändras dramatiskt.

Den fria människans egna tankar ligger nu uppenbarligen alltmer utanför boxen av urmodiga polariserande ismer, vilka därför också till i sin alltmer uppenbart otillräckliga och uppenbart enfaldiga form, framstår som någonting som egentligen också sedan länge borde ha försvunnit ur människor medvetande. Om – om – inte hade varit.. i form av att syftet med politik varken till sin grund eller innebörd någonsin helt har varit vad det har utgivits för att vara. Ismernas dubbelhet blir deras död i människors medvetande, de är och förblir bara alltmer uppenbara verktyg för maktutövning.

Genom att enskilda individer, vars beteende främst styrs av ett mindre framgångsrikt utvecklat självbetraktelsebaserat tankegods, medvetet medvetande, som ändå har verkat ledande så har vi alltså hamnat där vi nu är.

Här befinner vi oss således i den ovillkorligt imbecilla konsekvensen av enskild nyttomaximering som ledande drivkraft för samhället, men likafullt så är det fortfarande väldigt många som på allvar tror att detta är en långsiktigt hållbar grund att stå på för samhället. Eller omskrivet så gynnar det innevarande paradigmets tankegods den enskilda nytta som bedöms vara det mer viktiga i tillvaron, vilket kanske bäst beskriver den ofärdiga tankens ledande roll.

Transparent altruism måste därav ovillkorligen verka ledande om inte situationen skall spåra ur förr eller senare, så är det bara! Det är väl den enda möjliga större sanning som Göran Persson kan tänkas ha uttryckt, att alla skall med, det måste faktiskt alltid verka som en ledande målsättning om samhället skall fungera med långsiktighet.