Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary Berlin, han var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och hade också gjort sig ett namn om sig så som ”nationalekonomisk teoretiker”, inom finansministeriet i Berlin…

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man (och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel och ordförande för kommittén för det tyska bankväsendets reformering hette som av en tillfällighet – Wallenberg ) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet (så att skuld och valutaexpansionen inte bromsades av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 så ”kraschade” bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet – detta förlopp styrde alltså den Anglozionistiska bankhegemonin helt själv. När Felix Somary då senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren alltså precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, inte det minsta faktiskt, utan han försäkrade istället helt frankt att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

I Weimar så skedde ju detta med inflationen med uppsåt från de kommittéer som ledde Tyskland efter Versailles…, alltså vem styrde skapandet av betalningsmedlet...

Snabbspolning något år bakåt i tiden:

I början av 1930, när Kreuger skulle göra sin första utbetalning på Tysklandslånet, så betalade Frankrike i förskott tillbaka på sitt lån från Kreuger ifrån 1927, vilket gav Kreuger det manöverutrymme och handlingsfrihet som han behövde efter börskraschen 1929.

Med dessa bakslag – Kreugers stora Tysklandslån och det Fransk-Kreugerska inflytandet över BIS – var Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta ”verka inom systemet obemärkt” - den politiska trovärdigheten var starkt ifrågasatt - mycket begränsade. Han avgick därför som tysk riksbankschef, och började i stället omgående att propagera internationellt i finanssammanhang för att Hitler skulle komma till makten i Tyskland.

För att idag övertyga sig om att så verkligen var fallet, så behöver man bara titta på vad Hjalmar Schacht gjorde sedan, direkt efter sin avgång.

På hösten 1930, så var Tyskland återigen i behov av ett lån för att stabilisera sin ekonomi. Den tyska regeringen inledde då förhandlingar med Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co, om utbetalningen av den resterande delen av Tysklandslånet. Förhandlingarna påbörjades den 1 oktober. Den 2 oktober 1930 så anländer Hjalmar Schacht till New York.

Syftet med hans besök i New York var att å IG Farben intressenas vägnar, se till att Tyskland under inga omständigheter skulle ges några ytterligare krediter. Schacht stannade därför hela åtta veckor i USA, och höll därvid 40 föreläsningar, med början som gästföreläsare hos Council of Foreign Relations (CFR). Temat för dessa hans föreläsningar, var att Tyskland inte skulle komma att kunna betala tillbaka sina lån, utan nu istället enbart höll på att förbereda ett skuldmoratorium.

Schacht hade också i detta ett direkt sammanträffande med Donald Durant, direktör i Lee, Higginson & Co, och försäkrade honom därvid att de aldrig någonsin skulle få igen sina pengar om de lånade ut dem till Tyskland.

Den tyska regeringen såg sig i detta nödsakad att ingripa mot Schacht, och skickade då ut ett meddelande där regeringen öppet tog avstånd ifrån Schacht och alla av denne beskrivna planer på moratorium.

Trots Schachts massiva organisering för att förhindra att Tyskland skulle beviljas ytterligare lån, så betalade Kreuger, genom Lee, Higginson & Co, ut den resterande delen av lånet till Tyskland, och förhindrade därigenom återigen Hjalmar Schachts och Montague Normans planer för en monetär diktatur.

Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade, visade på detta sätt att de var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. På detta vis så hade Hitler – och givetvis det andra världskriget – med all säkerhet kunnat stoppas! Vilket alltså var det omvända intresset än det hos IG Farben, där alltså Wallenbergsfären ägde stora aktieposter i moderbolaget (SOU1999:20, Sid 194)

Striden om Tyskland var egentligen inte avgjord förrän 1933, då Hitler hade installerats som rikskansler och gjort Schacht till sin riksekonomiminister.