Sanning är en relativ betraktelse och verkligheten är absolut - två olika begrepp med funktionsmässigt olika innebörd. Att tala om intellektuell hederlighet utan att uttrycka sig utifrån uppvisad förståelse för ord och begrepps olika innebörd och mening, blir bara löjeväckande.

Att det fanns bakomliggande krafter bakom Adolf Hitler är fullkomligt obestridligt - i exempelvis Ljungaverk i Sverige för att ta ett snart aktuellt exempel - dessa krafter är fortfarande desamma, de är filosofiskt materialistiska och verkar inom ramen för ett företagskonglomerat och de använder fortfarande Israel som ett geopolitiskt strategiskt spelverktyg för att utöva kontroll över strategiska naturresursflöden och för etablering av konflikter i Mellanöstern.

Om Adolf Hitler verkligen skapade ett funktionsmässigt nytt ekonomiskt system, ett som lyfte den Tyska ekonomin så finns det ändå inte ett enda funktionsmässigt avtryck kvar av detta, vilket ovillkorligen hade varit fallet då detta system helt nödvändigtvis hade behövt kunna kommunicera med den gamla ekonomin.

Värden på nationell nivå går inte att sopa undan hur som helst, de gör avtryck i verkligheten.

Rent monetärt mekaniskt så måste man kanske kunna förstå funktionen med skuldmättnad för att, ur ett rent funktionsmässigt perspektiv, kunna förstå varför det inte kan ha införts ett parallellt system av större omfattning än möjligen kulissbildning. Skulderna i det gamla systemet blev ju uppenbarligen kvar även efter WW2. Moratoriernas syfte på 1930 talet var uppenbarligen att kunna öka den offentliga konsumtion, som i alla händelser inte betalades med någon sorts funktionsmässigt nya "arbetspengar."

Ett annat exempel inom samma sfär är Boschaffären, som under våren 1946 blev en del av en större uppgörelse om tyska tillgångar i Sverige. I mars 1947 gjorde de amerikanska och svenska regeringarna upp om deblockering av svenska tillgångar i USA. Den rättsliga processen om ABC i USA slutade” inte så häpnadsväckande nog” i förlikning 1950, men uppgavs innebära en ”stor” ekonomisk förlust för Wallenbergs – som ändå "lyckligtvis" nog nog blev de två de största redovisade profitörerna på WW2 – och det ändå utifrån med valspråket att "verka utan att synas"- esse non videri. Den största ”förlusten” låg ändock i att Wallenbergs namn mer öppet kom att kopplas till det ”nazistiska” Tyskland.

På tal om byteshandel så Marcus Laurentius Wallenberg ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm från Sverige till exempel, och export av kol och koks som utgjorde betalning), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid kvotering av naturresursleveranser i både köp och säljarled.

Att den filosofiskt materialistiskt sinnade Marcus Laurentius i detta läge vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en ren skänk från ovan, eller sannolikt kan det alltså inte alls ha varit just detta.

Ingen har någonsin tolkat en lagstiftares mening bättre än lagstiftaren själv, på tal om finansiering av Tyskland och införandet av ekonomiskt nya funktionsmässiga modeller..

Marcus Laurentius var ju därför dessutom lustigt nog, för sina egna filosofiskt materialistiskt orienterade intressen - inte för så många andra kanske, passande nog även ansvarig medlem för tolkningen av Young planen från 1930. Vilken alltså var en finansierings modell inom vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Där där satt alltså han säväl som den som beskrivits som den infamöse Owen Young, vars Youngplan alltså föregicks av Dawesplanen, men med samma syfte således det enskilda vinstmaximeringssyftet. I Daweskommittén satt även alltså Bernadino Nogarara för Vatikanstaten kan man ju idag passande nog tillägga - för att ge en strukturellt större bild av detta.

Såvitt det är känt i dokumentation från Boschaffären så ingick alltså Kreugerpapper i överenskommelserna - Kreuger som lånade ut "pengar" till Tyskland för att konkurrera ut den Djupa Staten eftersom lånen enbart skapade produktiva mervärden utan finansiell belastning.

Man kan lite fräckt säga att det för Wallenberg i upptakten till WW2, uppenbarligen främst hade att hantera Kreuger och sedan hantera Rothschilddelen av den Djupa Staten. Vad Hitler och Hess i sin tur förstod av detta är givetvis inte något som någon kan veta - Görings sociala kontakter gjorde att han nog förstod mer, min gissning - men uppenbart är att alla tre var väl medvetna om den bakomliggande strukturens existens och politiska kapacitet.

Marcus Laurentius Wallenerg var ordförande i den skiljedomstol som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet i nutida benämning och terminologi, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först. Vilket skulle komma att gynna Wallenbergsfären, helt otippat naturligtvis.

Marcus Wallenberg fick lustigt nog ånyo en liknande ställning i förhållande till England. Under hösten 1939 fick han till och med överta ansvaret som delegationschef för handelsförhandlingarna med England….

Att Carl Goerdeles milt uttryckt var knuten till Bosch kanske inte är så märkvärdig information, inte heller kopplingarna till Hitler kan väl ses som särskilt häpnadsväckande idag men vem hängde honom egentligen och varför?