Om vi bortser ifrån det numera faktum att du behöver 1500 underskrifter med personnummer för att kunna registrera dig som valbar part - ny regel för valet i år - att du därefter behöver nå 4% av valboskapen - utan någon finansiär i ryggen förutsatt att man ej vill sitta i knät på ett särintresse - och därför utan någon som helst draghjälp av de ägardirektivstyrda opinionsbildningsmedierna - måste du följaktligen lägga både egna medel såsom energi att försöka nå ut till den bredare massan oavsett ovan beskrivet - detta då samtidigt som man skall få ihop livspusslet. Ett redan från start recept för en omöjlig ekvation oavsett goda avsikter och idéer.

Vidare kan man ju ställa sig frågan om de parlamentariska begränsningar som införs för vart nytt valår är till för att öka våra demokratiska möjligheter, eller om de är till för att bibehålla status quo, i en värld där det medvetna medvetandet nu ökar lavinartat om tingens ordning i verkligheten.

I en artikel jag läste häromdagen går det politiska valet att enkelt och direkt jämföra med Eurovision - folket tillåts rösta på den artist de anser framför det bästa numret, men dessförinnan har där suttit en jury och valt ut de röstbara bidragen (!) - dvs bröd och skådespel endast olika arenor, och om vi ser till utgången efter gårdagens val är det mycket svårt annat än att dra slutsatsen av att det psykosociala tillstånd vår huvudstad fått låna sitt namn till är kollektivt rådande.