Vi är, vare sig vi vill det eller inte, på väg att ta steget, att kliva ut ur den intellektuella knapphetens trånga farstu, och det förefaller mig som om vi skulle besluta om detta, så är det verkligen en bra sak.

Vårt problem - vårt verkliga problem, om vi kan uppbåda modet att erkänna det - är att vi lever med rymdålderns teknik och bronsålderns socialpsykologiska profil som styre, och knappt det, maken till byfånar som dessutom kallar sig för "ledare" har aldrig tidigare synts till i mänsklighetens historia relativt det allmänna medvetna medvetandet, som ändå inte är stort så det stör skall det väl tilläggas. Men vi kan komma förbi detta problem om vi vill, och vi kan faktiskt lätt tillgodose alla mänsklighetens grundläggande behov ... om vi vill alltså.

Men vi kanske inte vill, vi kanske ser det som bättre att sköta sig själv och skita i andra till grund för ett samhälle. Kanske är det
i slutändan mer viktigt för oss att vi bör vara den största hunden i staden och att alla andra borde vara lite mindre hundar, kanske mellanstora, eller så. Ja, ensam är det ju inte så roligt att vara, så det måste ju - väl - finnas några till?

Och om så är fallet, måste vi alltså öppet erkänna det för oss själva. Kanske kommer vi att besluta om att vad vi verkligen behöver är att vara den dominerande hunden, och att alla moral grejer vi talar om - gyllene regler och älska våra grannar - är bara pladder; att det vi verkligen vill är att dominera alla andra. Detta med känsloskapande värderingsgrunder är kanske inte så viktigt?

Vi vill nu egentligen bara bli bekräftade själva eftersom vi inte kan acceptera oss själva som vi är med våra brister och att vi måste utvecklas vidare. Vi måste vara ärliga mot oss själva i detta, så mycket borde ju i alla händelser kunna anses vara givet, jag menar att annars påstår vi ju för oss själva att vi inte känner vad vi upplever att vi känner.

Och om så är fallet, att vi vill främst av allt bli bekräftade utifrån,så bör vi snabbt bli upptagna med att återuppbygga vår civilisation i form av det romerska riket. Mer matlagnings - TV, våldspornografi och för övrigt alla annan pornografi också. Vi borde ta det mer på allvar att verkligen slå skiten ur alla andra, verkligen ... åtminstone tills en ny Kristus kommer tillsammans med några lirare och pratar om känslor (eller kanske bara människor som minns den gamla tiden) och övertygar våra medmänniskor om att det finns ett bättre sätt att leva i förhållande till de egna känslornas värderingsgrunder.

Men under tiden kan vi ju sparka skiten ur en miljard - eller helst fler - bruna människor under ett århundrade eller två, minimum. Det är vårt val att göra, naturligtvis, ,men jag bara antyder att vi borde verkligen vara mer rättframma om detta mot oss själva, om inte annat så för vårt eget psykosociala välmående av att slippa det växande självbedrägeri som vi håller oss med.

Så, mina vänner, låt mig avsluta med att säga detta:

Om vad vi verkligen vill, är att vara den stora hunden, att festa på det faktum att vi kan pissa på alla mindre hundar runt på gården, så låt oss då göra det. Låt oss gå full-Caesar på dem - all in. Låt oss erövra allt, stjäla vad vi vill, och leva upp i oss själva!

Eller, var går gränsen...