Jag skriver väldigt många politiska artiklar, men när det kommer till roten av politik inser du att den är överallt. Allt du behöver göra är en återspegling av din egen tro. Sättet att göra samhället till någonting för alla är inte att sparka ut alla bruna människor eller ge alla gratis pengar eller bekämpa konstiga konflikter utomlands, det är i stället att individen ständigt måste göra en fullständig själslig översyn - utvecklas!

Själsligt armod är vad som nu främst speglar det svenska folket själsliga tillstånd. Politik är en återspegling av vår kollektiva själslighet; klart idag är att den känslomässiga karaktären är nästan i moraliskt konkurs. Våra prioriteringar är nära nog vansinnigt ur funktion.

Om vi vill återta en känsla av mänsklig storhet vilket innebär moralisk dygd i ärlighet med sina känslor, krävs det att tillräckligt många individer börjar att själva konfigurera om sig och odla storhet på en själslig nivå. Det kräver människor som har en aptit på att leva i verkligheten, inte i meningslös förstörelse och distraktion, utan istället att människor söker efter verklig
kunskap - om sig själva i förhållande till verkligheten, ödmjukhet inför det enda som finns i deras medvetande – sig själva och tacksamhet över möjligheten att utvecklas som människa - förnöjsamhet. Älska din nästa. Bekämpa utbredningen av ditt ego. Detta inte bara kan vara vårt enda hopp.

Vad skulle du göra idag om du visste att du skulle dö om ett år? Skulle du oroa sig så mycket för småaktiga saker? Vi kan lära av det förflutna för att behålla nuvarande perspektiv. Det moderna nuvarande samhällets moraliska nedbrytning är det bästa argumentet mot dagens ”materiella situations framsteg” som någon kan uppbåda.

Människor berörs känslomässigt och blir lika obekväma i ett tillstånd av högsta materiella komfort som de är i ett tillstånd av högsta obehag, på samma sätt som många människor som blir rika inte blir lyckligare för det. Vi anpassar oss. Det ligger i vår natur och plötsligt så tappar vi vår moraliska orientering och faller offer för vår egen intellektuella lättja. Känslor kommer inifrån och bygger på vår egen individuella förståelse för hur vi har formaterats kognitivt värderingsmässigt, vilka känslogrundande värderingar som vi har.

Om vi själsligt kan träna oss själva till att vara mindre obekväma, mindre rädda och mer tacksamma för livet vår förändring, kommer vi sluta vara så kollektivt småaktiga och giriga och vi kommer ovillkorligen att bli mer lyckliga.

Det säkraste sättet att bli olycklig är att hålla sig med för stora förväntningar, det garanterar ett liv i besvikelse.

Det är inte ovanligt i dag för någon att leva till att den blir 80, 90 eller 100 år gammal, ironin i det hela är att människor då vanligtvis har fastnat på någon sorts tråkig postindustriellt ålderdomshem eller i en sjukhussäng. De har dessutom fram till pension sannolikt tillbringat hela sitt liv med att arbeta för att spara pengar till den efterlängtade pensionen. Logiken i dessa scenarier återspeglar egentligen bara en befolkning som inte återspeglar sig själv! En mer orolig befolkning alltmer utan närvaro i nuet, i evig förväntan om en tid och känsla som aldrig kommer infinna sig för att upplevas.

Vad som kommer utan denna förändring är den dom som innebär den ofrivilliga upptäckten av att det materiella välståndet har offrats på den falska solidaritetens altare -- vi måste först se inåt för att kunna se mer utåt.