Ljugande och bedräglighet genomsyrar vår kultur från toppen till botten på ett sätt som vi ofta inte uppfattar och sällan vill se. Trots att det numera är så fullkomligt uppenbart att ingen ens kan förneka att det utgör hela vårt samhälles innersta väsen. Det är i huvudsak den grundläggande byggstenen som stöder allt som är fel med oss och varför vi ständigt upprepar våra ofta katastrofala personliga och samhälleliga misstag. Bedrägeri, mot oss själva av oss och de gemensamma samhälleliga, är en olycklig brist, något som vi har kommit att kalla ” att vara människa ” för att ursäkta vårt eget personliga självbedrägeri. Det är naturligtvis ok att göra fel, men det är inte ok att inte försöka bli bättre – att utvecklas.

Gör som jag säger, inte som jag gör – har fört oss dit som vi nu är.

Det märkliga är att om du skulle fråga godtyckliga människor på gatan om de trodde om sig själva att vara ärliga, så skulle du få svar i stil med ” Ja ”,” Det beror på ”,” För det mesta ”eller” I mån av tid ”.

Jag misstänker att de flesta har svarat på frågan på ett liknande sätt, jag vet att den här författaren i alla fall tidigare har gjort det. Vi tror verkligen att vi är (i princip) ärliga eftersom vi är villiga (ivriga?) att överse med andras lögner genom att inte ifrågasätta en utsagas relevans. Dekonstruktionen av skiljelinjen mellan ”ärlig” och ”ohederlig” reformerade moral till ett mjukt formbart rörligt mål någonstans nära centrum för den egna nyttan.