När vi inte tillåter oss själva friheten och kraften i att välja om vi ska lita på andra, genom att börja med att lita på oss själva, grundat på att vi försöker förstå oss själva och grunderna till våra känslors beting bättre, så litar vi inte på oss själva - vi föredrar då att leva i ett självbedrägeri.

Så vi litar på ingen eftersom vi inte vågar försöka lära oss att lita på oss själva - vi vill inte konfrontera oss själva. Vår bristande självtillit gör att vi inte kan förmedla ut ett förtroende för andra, vilket gör att vi misslyckas ännu mer med att etablera den positiva utvecklingen av vår egen självkänsla, den känsla vi får när vi betraktar bilden av oss själva. Så istället pumpar vi upp egot som försvar i en evigt växande nedåtgående spiral – vår stolthet växer – förändringsbenägenheten minskar – och ödmjukheten inför oss själva, som är den enda ödmjukhet som rent faktiskt kan existera till ordets verkliga betydelse, den minskar också.

Så det blir en negativ förstärkning. När vi kämpar med att erbjuda medkänsla och vänlighet till andra och dessa inte verkligen kommer inifrån, återspeglar detta att vi inte klarar av att ha verklig ”medkänsla” ens med oss själva och alltså förlåta oss själva för att vi inte är fullkomliga - att vi kan utvecklas och detta trots det faktiska i att de enda känslor som vi kan uppleva är våra egna. Vi klarar alltså inte av att förlåta oss själva vår egen känsloupplevelse av känslor som vi upplevde på vad vi i efterhand kan anse som orimliga grunder.

När vi fördömer den moraliska karaktären hos andra, så fördömer vi därför också i någon mån vår egen, eftersom vi då förnekar andras förmåga till att kunna förlåta sig själva, att kunna utvecklas och förbättras som människa. När vi är ovilliga att uttrycka villkorslös kärlek och stöd till andra, kommer vi aldrig att kunna omfamna den rena glädje det är att älska och bli älskad utifrån dynamiken i förändringen – att leva.

Men någonstans går alltid gränsen för vad som utgör ett uppenbart dåligt beteende – dumhet - att göra andra illa utifrån ett vidare perspektiv, så man får heller inte glömma att människan faktiskt är dömd att inte vara gud – fullkomlig.