Exakt hur det går till att skapa en inflation - ett inflöde av betalningsmedel som ökning av penningmängden - utan att öka penningmängden rätt "avsevärt" , framstår som lite oklart...utan att kontrollera skapandet av betalningsmedlet....

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary Berlin, han var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och hade också gjort sig ett namn om sig så som "nationalekonomisk teoretiker", inom finansministeriet i Berlin...

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man (och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel och ordförande för kommittén för det tyska bankväsendets reformering hette som av en tillfällighet – Wallenberg ) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet (så att skuld och valutaexpansionen inte bromsades av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 så ”kraschade” bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet – detta förlopp styrde alltså den Anglozionistiska bankhegemonin helt själv. När Felix Somary då senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren alltså precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, inte det minsta faktiskt, utan han försäkrade istället helt frankt att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

I Weimar så skedde ju detta med infaltionen med uppsåt från de kommittéer som ledde Tyskland efter Versailles...

“For the period of transition from 1919 up to rearmament, A. K. [Krupp] had undertaken various tasks, in order to keep up the Company’s activity in the field of artillery, in the sense of observing activities in that field in the rest of the world (relation: BOFORS) and then also for the production of artillery material, within and to a certain extent also beyond, the limitation established by the peace dictate”

Det var minsann inte det enda man gjorde....

Så vi vet ju idag att Jacob Wallenberg redan 1934 hade deltagit i förhandlingarna om ett clearingavtal med Tyskland. Under kriget blev han alltså passande nog medlem av den delegation som förhandlade med Tyskland om krigshandeln.

Att Marcus Laurentius Wallenberg då var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte var fullt så viktigt i detta sammanhang, men det säger ändå någonting om en geopolitisk signifikans ifråga.

Vad som dock i ljuset av verkligheten är mycket viktigt och betydelsefullt, är att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, då detta gav en möjlighet att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden från Tyskland. Denna kommitté bestod av samma deltagare, som i princip alla andra kommittéer ”händelsevis” bestod av, kommittéer som hade allt ekonomiskt inflytande och värde för frågor rörande detta ämne. ( Wallenberg, Dulles – dessa två återkommer nedan, Schacht, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Namnet Dulles dyker upp igen alltså tillsammans med Wallenberg…

Av heller knappast exakt en slump så var MLW även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm från Sverige till exempel, och export av kol och koks som utgjorde betalning), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid kvotering av naturresursleveranser i både köp och säljarled.

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjliga uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas att malmhandelsförhållandet med Sverige och dess obegripliga regleringar, egentligen bara utgjorde en fasad för förtäckandet av en stöld av de av krig skadelidandes pengar, så måste ju situationen ovillkorligen revideras och förändras. Detta begrep alltså både Wallenbergs och socialdemokratin i Sverige. Detta begrep alltså även familjen Dulles…

Att den materialistiskt sinnade Marcus Laurentius i detta läge vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en ren skänk från ovan, eller sannolikt kan det alltså inte alls ha varit just detta.

Marcus Laurentius var ju dessutom turligt nog för sina egna filosofiskt materialistiskt orienterade intressen, även ansvarig medlem för tolkningen av Young planen från 1930. Vilken alltså var en finansierings modell i vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och där satt som den som beskrivits även den infamöse Owen Young, vars Youngplan föregicks av Dawesplanen, men med samma syfte således det enskilda vinstmaximeringssyftet. I Daweskommittén satt även alltså Bernadino Nogarara för Vatikanstaten

Och så då därför, 1931-34, så var vår svenske galjonsfigur för guldgrävarspänsten – girigheten, Marcus Laurentius ordförande i den skiljedomstol som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet i nutida benämning och terminologi, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först. Vilket skulle komma att gynna Wallenbergsfären, helt otippat naturligtvis.

Marcus Wallenberg fick lustigt nog ånyo en liknande ställning i förhållande till England. Under hösten 1939 fick han till och med överta ansvaret som delegationschef för handelsförhandlingarna med England….

Även under resten av kriget var Marcus Wallenberg en central
person i de handelsförhandlingar som fördes med såväl England som USA. Han spelade också en roll som förmedlare av kontakt mellan Finland och Sovjetunionen 1942 till 1944. Han hade nära kontakt med Alexandra Kollontaj som var en av individerna bakom planeringen av den Ryska revolutionen, som var Sovjetunionens sändebud i Stockholm 1930 -1945. Villa Kassman, den Ryska Revolutionen och det kalla krigets uppkomst och vem det gynnade, tänker vi då naturligtvis osökt på…

Inga svenska privatpersoner ”utnyttjades” därför i den svenska utrikespolitikens tjänst så flitigt som Jacob och Marcus Wallenberg – vars inblandning vida översteg det svenska politiska deltagandet. Deras insatser uppskattades naturligtvis lydigt högt av svenska regeringen – eller hur man nu skall uttrycka detta spektakel.

Så hur det blir inflation i Venezuela.....