Vi ser så många människors längtan efter uppriktighet, visad omtanke, mer verklighetsbeskrivande sanning, rättvisa och omsorg om varandra. Människor vill nu ha det så mycket att en rörelse i den riktningen faktisk har pågått ett bra tag nu och för närvarande ökar den snabbare än någonsin och den ökar accelererande. De är kanske fortfarande lite för utspridda, men människor visar sin frustration alltmer, de strävar, de hjälper varandra och är oense, men det ser faktiskt ut som att en hel del människor nu verkligen har för avsikt att göra detta till en bättre värld.

Människor vill faktiskt i grunden varandra väl eftersom vi alla är en del av helheten – en del av Alltet och ensamhet på jorden bara är vad den är. Så hur kan det, om det bara finns en gud, vara på så vis att det ändå finns krig – om gud är allt. Är gud krig och i så fall varför och till nytta för vem och vem är det som bestämmer det och varför?

Men viss, det kan ju kännas lite märkligt för oss att resonera så här. Att vi även måste vara snälla mot de ovänliga, bara för att det råder just orättvisa, och ge till folk som inte kan ge tillbaka. Vi kan alltså ändå inte ge för att få, vi måste ge för att skapa förbättring – för alla, vi måste kunna förlåta andra genom att bli bättre på att förlåta oss själva för vår egen ofullkomlighet – att vi aldrig till fullo kommer att kunna förstå oss själva helt och inte någon annan heller. Men så vadå … vi vet nu mycket väl att människor är gravt socialpsykologiskt stukade av sin egen kognitiva formatering och vi vet också varför det har blivit på så vis.

Vi har i detta sammanhang uppenbarligen alltför länge brustit alltför mycket: tacksamhet för den rika hjälp vi får när vi tänker fritt och ifrågasätter våra egna känslogrundande värderingar, vilket gör det lättare att anpassa sig till våra högsta intentioner och fortsätta att vidare försöka att förstå oss själva mer för att kunna förstå andra bättre. Att vilja utvecklas är en förutsättning - att förstå att det inte är möjligt att leva i ett konstant känslotillstånd utan att känslor blir meningslösa.

Är det inte möjligt att vi kom hit på grund av kärlek, för att få till ett minskat behov av dramatiskt lidande grundat på yttre värderingar för vår utveckling, att bli mer intellektuellt emotionellt orienterade, att stå andra till tjänst, att förändra världen genom att bli mer medvetna om oss själva och andra, och på så sätt bidra till att skapa den så omtalade himlen till jorden?

Efterhand som resan har gått vidare, har vi successivt avslöjat oss själva för oss själva, vi måste förverkliga att mer medvetet uppleva vår fysiska kropp och vår själsliga personlighet samtidigt, vilket alltså verkligen är ett tempel för den gudomlighet – alltet – som vi söker och aldrig kan uppnå, att vi i vår upplevelse ÄR som vår känsla i förhållande till vår del av alltet. Därför har också vår expansion av vårt medvetna medvetande givit oss en perfekt början: att leva som ”intellektuellt emotionellt” mänskliga varelser på jorden, med kärlek till oss själva - vår vilja att utvecklas, leva - och till varandra som delar av helheten.

Resan i expansionen av det medvetna medvetandet är en inre dragning till sanning som bättre beskriver verkligheten – som bara existerar nu och i detta verkar lika för alla. Vi vill ha ett mer verkligt uttryck för källan till vårt medvetna medvetande - vår själ, vår moraliska karaktär, eftersom vi är förälskade i en känsla av trygghet i vår sanning och kärlek eftersom känslor är verkliga och bara kan upplevas nu och därmed förblir sanna via upplevelsen. För väldigt många själar, så finns det ingen starkare attraherande kraft eftersom alla känner till självbedrägeriets kraft utifrån vetskapen om att faktiskt kunna ha fel. Vi vet att historien och framtiden bara existerar som illusioner av verkligheten i tiden och att verkligheten, nuet, är allt som finns.

Vi vet att vi aldrig kommer att leva vid något annat tillfälle än nu och att om vi inte kan har tillräcklig emotionell närvaro – eller alltså egentligen strävan efter intellektuellt emotionell närvaro i nuet – så kan vi heller aldrig leva i mer uppriktig sanning med oss själva och våra känslor.

Det är kanske inte ett problem med att välja en andlig undervisning eller praktik och att följa denna, om den banan verkligen expanderar de medvetna medvetandet, eller vidgar den emotionella självförståelsens effekter sig själv och därmed gentemot andra människor, vilket ger fred, ödmjukhet – inför sig själv – och ärlighet. Människor behöver fortfarande inte sälla ett generellt sätt att älska Gud - alltet - för att kunna älska – acceptera – sig själva som utgörande en del av helheten och då måste man kunna förlåta sig själv för att inte vara fullkomlig - allt.

Ett sätt är ett sätt, och anhängare kan ändra vägar om de växer ut ur en metod för att vidga det medvetna medvetandet och in i en annan. Vi måste alla ändå gå våra egna vägar och vi måste bära våra egna bördor av lidande längs vägen. Det viktiga är att vi förstår åt vilket håll vi själva som individer måste sträva och varför.

Möjligen var det så att människan skapade dessa föreställningar och läror med det syftet, men det blev föreställningar som sedermera kapades till att gynna andra enskildas materiella syften och därmed kom de att börja skilja sig åt och även motsäga varandra; smaksatta som de i grunden är med visdomar, rädslor och fördomar hos de människor som trodde på föreställningarna. Men trots olikheterna, är de ofta överens i sak. Gällande ursprung, ligger många av dessa föreställningar och läror i linje med eller dragna direkt från källan – människan som individ som en del av helheten.

Känsloskapande propaganda, då främst rädsla, är skräp för att skapa beroende: halvsanningar, överdrifter, lögner inför vilka mycket rädsla kan kännas, men ingenting kan göras. Liksom alla typer av propaganda, är denna sensationella smörja, vanligtvis penninganknutna produktioner av emotionellt triggande livsmedel, utformat av dem vars överlevnad är beroende av att våra känslor rörs upp. Vi kan få ut det ur oss med ett klick, och jag är säker på att många av oss gör så numera, känner avsky snarare än vilja att dras med i det massmediala tramset igen.

För ärligt talat, om anledningen till att utsätta oss själva för det är att vi inser att vi inte tittar på förflyttningen av ljuset inom oss själva - vår egen utveckling - och vi inser och erkänner att vi inte utvecklas och att vi i detta alltså inte utnyttjar sanning som en bättre beskrivning av verkligheten, så är vi faktiskt ändå starka nog för att se verkligheten bättre utan att våra känslor hoppar runt över hela kartan. Även om sanningen inte är trevlig, så ska den informera oss, och vi behöver detta, särskilt om vi kan undvika en fara eller kontrollera vad vi har uppfattat genom vår intuition. Vi behöver inte vara rädda för oss själva och för att förändra oss själva till det bättre.