På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man (och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel och ordförande för kommittén för det tyska bankväsendets reformering hette som av en tillfällighet – Wallenberg ) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet (så att skuld och valutaexpansionen inte bromsades av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 så ”kraschade” bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet – detta förlopp styrde alltså den Anglozionistiska bankhegemonin helt själv. När Felix Somary då senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren alltså precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, inte det minsta, utan försäkrade istället helt frankt att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

Hur kunde då möjligen den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger som dessutom uppenbarligen understöddes av den Franska Premiärministern och tidigare fram till 1929 av den tyska utrikesministern Gustav Streseman?

Man måste vara gravt svensk för att inte se det uppenbara - så är det ju.