Babylons synder har nått till himlen, kedjorna brister och de hängande trädgårdarna faller … det är lite av en tävling om vilket land i världen som är det värsta, men Sverige vinner Babylons krona ur startfältet. Vi bor här, men vi är inte de som drar i trådarna....Det dåliga görs ju alltid av andra. Det är som om vi vaknar ur en dvala och undrar … hur gick det här till? Hur kunde vi bli så grundlurade i precis allt? Vi trodde vi var i landet av folkhemmet … möjligheternas land där alla behandlas lika! Och här är vi … förslavade så mycket det går och då inte bara i oss själva av oss själva!

Vi är bara människor, med ett alltmer uppenbart taffligt, räddhågset underdånigt beteende, som syftar till att försöka dölja vår eget bristande medvetna medvetande - självförståelse, vilket gör oss till lätta offer för oss själva – till slavar som håller sig själva som fångar. Eftersom vi inte i tillräcklig utsträckning har försökt att utveckla oss själva som människor, genom att ifrågasätta våra egna föreställningar och känslogrundande värderingar

Genom att få makten att i alla fall ibland förefalla dold, fast den egentligen är helt uppenbar till sin repressiva men alltmer otillräckliga karaktär, så fullkomligt överöser de oss med subtila symboliska signaler, som egentligen bara beskriver deras egen bristande tilltro till vad som de försöker göra gällande som tingens ordning i verkligheten. Makt är kraft att bryta motstånd och den råa kraften behöver ingen reklam för sin mekaniska funktion. Utan oss, eller om vi bara vore det allra minsta mer medvetet medvetna, så skulle situationen förändras momentant - omgående.

Det är samma gamla melodi rakt igenom hela den mänskliga historien, eller i alla fall sedan ett antal tusen år, men maktmäklarna har nog aldrig varit så rädda som de är nu och de måste nu därför också börja signalera makt - den repressiva statens ankomst. Glöm alltså inte att det bara finns en sak som makten älskar mer än att hålla sig med slavar och att det är slavar som håller sig själva. Och det är precis vad vi gör genom att efterfråga en mer repressiv ordning.

Men jo förresten, de vill faktiskt synas också, för att få yttre bekräftelse, men inte så där helt öppet, för annars hade de ju inte synts alls och om de nu var så mäktiga i verkligheten, så behövdes det ju inga symboler för att beskriva detta förhållande av makt överhuvudtaget. Makt är nämligen kraft att bryta motstånd. Så den råa brutala kraften, den äger de uppenbarligen inte, för vi kan vara fullt förvissade om att vi i så fall hade stiftat bra mycket närmare bekantskap med denna redan, alltså om så vore fallet.

Babylon faller nu och trollkarlen är desperat i att försöka ge sken av sin övermäktighet, därav den eskalerade öppenheten i signalvärdet, det subtila börjar gå bort – försvinna helt – och att verka utan att synas börjar bli helt omöjligt och trovärdigheten eroderar bort.

Söndra och härska har arbetat för ack så länge på jorden, ja så länge att det numera verkar vara vad människor är tänkta att göra som mening med livet: vara separata, konkurrera, vara kontradiktoriska, skrämda, fattiga i anden, självcentrerade, och naturligtvis alltid vilja få rätt som person,, betingat av behovet av stolthet och förväntad yttre bekräftelse. Allt grundat på en växande själslig tomhet och det självförakt som får sin näring ur detta växande mörker.

De fel som ”rätt” människor gör med varandra, precis som en självklarhet, bara för att de vill eller kan inom ramen för den rådande regins kognitiva paradigm; det kan göra dig nedstämd om du tillåter det. Låt det inte göra det, det är meningslöst, ekorrhjulet är meningslöst och kommer inte att ge dig någonting som du i grunden vill ha någonsin.

Jag hör ofta människor säga motsvarande, ”Spelet är schack och vi är spelpjäser, den regisserande makten är överväldigande och den strategiska planen är så väl uträknad i detalj, att vidare motstånd i princip är meningslöst.”  Jävla defaitistfasoner!

Jag är också tvungen att le åt detta, eftersom det är en intressant beskriven bild av vår situation och främst ett uttryck för den frustration som skapas av oförmågan att se den egna rollens betydelse, baserad på egen medveten medvetenhet - vi kan inget göra eftersom jag inte vill utvecklas som människa.

Rädslan för att konfrontera sig själv och de egna kognitivt formaterade känslogrundande värderingar, som den psykosociala matrisen har etablerat. Människan var varken fullkomlig den dagen för länge sedan som regin till dagens teaterpjäs författades, eller för en sekund sedan och människan kommer dessutom inte heller någonsin att bli fullkomlig allvetande. Så för att inte gå under, måste människan alltid försöka utvecklas som mänsklig individ till det bättre. Att öka sin egen medvetna medvetenhet, eftersom bara därigenom kan någon öka sin förståelse för andra människor och samhället kan bara utvecklas om individen utvecklas.