Det är som om att få vara medlem i flocken vore priset för livet, oavsett om man förstår att man bara kan uppleva sina egna känslor. Det är i verkligheten tvärtom, det är nu desto mer hög tid att se tingens ordning för vad den är och kämpa för att förstå oss själva så att vi kan utvecklas känslomässigt - genom att förstå våra egna känslogrundande värderingar. Först när vi accepterar och kan förlåta oss själva våra brister, så kan vi börja att utvecklas, så kan vi acceptera andra människor bättre. Ingen kan förstå någon bättre än sig själv. Verklighet som sanning behöver ingen bekräftelse i form av stöttor. Den talar för sig själv genom att verka bärande nu.

Det är faktiskt närmast förbluffande hur människor har backat in sig själva i ett hörn av denna Tsunami av psykosocial programmering och direkta hotelser om materiella vedermödor. Folk känner faktiskt skuldkänslor av att tala moralisk sanning utifrån sig själva, när det motsäger det politiskt korrekta medförda masstänkesättet i världen av idag.

Det är inte alltid självklart och detta kan manifesteras i många subtila former, men det är ändå på ett kraftfullt försvagande sätt för individen, för att inte säga numera direkt passiviserande.

Resultatet av denna långvariga formaterande kognitiva planering som vi kan se runt omkring oss, är en svag, kraftlös och räddhågsen moraliskt ryggradslös mänsklighet, villig att gå med på vad programmet härnäst kommer att erbjuda, med bara tillräckligt frigående inom sitt eget alltmer begränsade – allt snabbare krympande – utrymme, för att ge en självbedräglig illusion av frihet och självständighet. Mycket illasinnat ”smart”, samt mycket smygande och helt försvagande för individen.

De Pavlovianska klockorna ringer in och ut mellan klasserna av terror och atombombshot för skolbarn, detta för att stoppa upplysningens ljus från att skapa ett ökat allmänt medvetet medvetande och mediala sireners klagan ljuder högt på gatorna för att ackompanjera till alltfler ordningsupprätthållande människor i uniformer, det är i alla avseenden en fråga om planerad kognitiv formatering.

Tänk bara på de konstiga kostymer för auktoritet som vi är uppfostrade till att ” respektera ” - från religiösa dräkter och stridsutrustning till mörka kostymer och rockar med ”gradbeteckningar” framför sina namn - kräver denna mentala myndighet att implicit tas för att vara tillförlitlig samt bli fruktad och bli åtlydd. Nu i ljuset av den ökade informationsrörligheten så ser vi det verkliga värdet på allt detta, om vi bara öppnar våra sinnen och ögon tillräckligt. Det finns bara människor och det finns bara beteenden, i vid och kring oss.

Uppvaknandet – det utvidgade medvetna medvetandet, självförståelse – står därför alltmer och snart helt i strid med det mesta som vi har betingats till att tro oss veta. Det kollektiva vansinnet bygger på ett upplevt beroende och den trohet som därför ålagts oss av den moraliskt korrumperade myndighet som vi har överlåtit till andra - samhällskontraktet, men ingen lycka kommer någonsin att komma utifrån, inte ens från Kungliga Socialstyrelsen. Detta paradigm är inget mindre eller annat än ett system baserat på psykosocial programmering till rädsla och underkastelse.

Upplysning om – ljuset av – verkligheten är den mest kärleksfulla gärning som någon kan göra och beskriva. Naturligtvis behöver sådant göras klokt för att inte ge en direkt vändning för att hålla fast vid illusionerna – att den kognitiva dissonansens bromsar slås till. Detta är också en smart implementerad mekanism som måste undvikas. Men det är också så, att under en tid nu så kommer sanning som mer beskriver verkligheten ovillkorligen att göra ont, men ändå behöva att sägas och beskrivas. Det gör ont när knoppar brista. Om det gör ont, så må det vara på så vis, det är undanflykterna, självbedrägeriet, som måste undvikas - visdom är trots allt bara helat lidande. Att undanhålla sanning som bättre beskriver verkligheten från någon som uppenbarligen är i behov av den kunskapen, är den mest kärlekslösa och egoistiska handling - underlåtenhet - någon av oss kan göra eller begå.

Ett stort problem är därför också försåtliga svar och bekräftelse av allmänna värderingar av idag, vilka är allvarligt menligt verkande entropiska krafter – mentala, emotionella och fysiska. Behovet av att se tingens ordning för vad den är och att mer vakna upp till verkligheten, är nu absolut nödvändigt annars går vi under. För ingen kommer att bli lycklig i längden av kämpa för att vara ensam på jorden med alla materiella tillgångar, Jag kan verkligen garantera detta, utöver vad jag kan garantera avseende den väg som är tänkt att leda till den känsla som förväntas finnas vid målet. Från vem skall bekräftelsen komma? Eller vem skall dela sorgen när inte kistan vid regnbågens slut finns? Vem skall visa oss den efterlängtade avundsjuka som vi önskar andra så gärna?

Det är ett påtvingat uppenbart falskt emotionellt paradigm avlat i moralisk lögn och född av emotionell synd, dömd till evigt växande olycka, uppmuntrad till evig strävan mot sin egen ovillkorliga undergång genom falskt grundade emotionella förespeglingar. Det är bokstavligen ren en illusion, som begås av idel insinuationer med fortsatt förstärkning inom oss själva och som backas upp med med hot om våld, vars förlängning är en yttre hierarki av kontroll som understöds av en institutionaliserad våldsapparat.

Återigen, detta är bara en rent bedrövligt missbrukad imitation av den verkliga kraften i egenmakt baserad på växande medvetet medvetande - självförståelse, en falsk projektion i det 3D-verklighetsspel som vi alla spelar en roll i. Men cirklarna sluts också när vi väl inser detta.

Förändringen händer nu, i alla samhällsskikt och schatteringar - oavsett vad någon vill eller inte. Sinnenas väv av skuldkänslor snubblar och raglar som vore den berusad av sin egen exponerade lögn och all underordning genom kognitiv programmering är visserligen svårförståelig, hal och surrealistisk, men den är fortfarande väldigt mycket närvarande. Effekterna finns överallt. Så det vi nu bevittnar med dessa tillskansade härskare som poserar sig själva som auktoriteter, eller i allra värsta fall till och med som ledare, som egentligen närmast helt saknar en egen utvecklad medveten medvetenhet, utgör en perfekt manifestation av denna döende samhällsform av falskt baserade hotelser om repressiv makt som sipprar ner genom samhället och rakt in i alla mellanmänskliga relationer.

Denna tankestruktur har undervisats och förstärkts in i oss från födseln och eftersom detta är onaturligt så måste den återkommande läras in igen, vilket är avgörande för styrsystemets fortsatta funktion. Om du inte gör så här - istället för "gör så här därför att"…har gjort oss räddare att förlora det yttre än villiga att vinna – oss själva och vår självförståelse - vår möjliga lycka.

Glöm yttre fruktlösa gåtor av politisk och religiös labyrintkaraktär, uppgiften med vår egen utveckling är vårt eget altare, att stå framför och att bära vidare genom vår egen självförståelse. Försöker vi inte att utvecklas i oss själva så kommer vi aldrig att kunna utvecklas i någonting annat sammanhang heller.

Vi måste vara proaktiva, agera istället för att reagera och vara tryggt bestämda i och av våra övertygelser, vi får inte vackla i att alltid försöka göra vårt bästa för att försöka förstå oss själva som individer bättre och därigenom öka vår möjliga förståelse för andra. Vi kan inte vackla eller böja oss för dessa illasinnat konstruerade yttre influenser, oavsett hur komplexa, frätande eller hotfulla de än må förefalla vara.

Vår uppgift som människor är att trotsa lögner, fördöma lögnare, exponera agendan hos den Djupa Staten och marschera moraliskt rakt fram med fullt förtroende för målet av den verklighetsbeskrivande sanning och frihet som vi har begåvats med som människor av naturen - naturligt, vi måste gå vidare, vi måste ta nästa steg i vår utveckling som människor för att samhället skall kunna utvecklas. Gå ifrån främst filosofisk materiell orientering till intellektuell emotionell ledning. Gå ifrån falskt formaterade känslor till att bli emotionellt uppriktiga mot oss själva utifrån vår växande förståelse. Vi måste bestämma oss för var de primitiva känslorna hör hemma - under vår egen kontroll.