När vi har övergett viljan att ärligt söka inom oss själva för att finna en bättre beskrivning av verkligheten, när vi då blir kompletta främlingar inför oss själva som inte längre besitter förmågan att ärligt och uppriktigt ”känna” något utom ett behov av extern bekräftelse, sedan vi alltmer desperat vänt oss till fattiga substitut från skadade och inflammerande externa källor. Då är det ändå därför som det också finns ett allt mer desperat behov i befolkningen i stort att börja söka ”bevis”, mer verklig ”sanning” och ”fakta,” men som då fortfarande som regel måste säkras från de som allmänt anses utgöra ”myndighet” - som alltså har lett oss till dit vi nu är. Den enda auktoritativa källan i verkligheten blir då istället väl värd att lyssna på - oss själva.
När vi då annars är helt förlorade i vår egen vansinniga värld av snedvridningar, lögner och självbedrägeri blir vi närmast besatta av att finna den bekräftande ”sanningen” överallt utom inom oss själva i syfte att validera och rättfärdiga vår egen självbild, så att vi kan fortsätta att föreviga vårt eget intellektuellt emotionellt liggande tillstånd, behovet av yttre bekräftelse blir både enormt men det blir framför allt annat växande.
Detta infantila behov av bekräftelse, efter att vi har ljugit för oss själva och för andra, liknar det hos barn som just har ljugit, och då genast söker bekräftelse från en auktoritet, att barnet fortfarande är älskat och inte föraktat- eftersom barnet vet att lögner inte är hållbara. Ofta vet ju den vuxna människan att han / hon bara ljög för sig själv, men den väljer ändå att inte säga något för att förhindra att öppna sin egen maskätna själ för egen insyn. Detta som effekt gör lögnen socialt acceptabel och befäster ytterligare bandet mellan de två dysfunktionella partierna. Det är också hur vi lär våra barn konsten att begå självbedrägeri.
De patologiska lögnare och självbedragare vi har blivit, tjänar då till att tvinga oss själva att kontinuerligt söka extern bekräftelse på just att vi inte är en ”dålig” och simpel lögnare, vilket innebär någonting socialt oacceptabelt, just för att vi inte kan ge ”bevis” för oss själva internt, vi söker bevisen utom oss själva för att vi vet att vi ljuger för oss själva internt genom att inte erkänna vår ofullkomlighet och börja vår förbättring där. Vi kan ju ändå inte gömma oss från våra egna lögner i längden, eftersom det enda vi vet är att vi själva är källan till dem, så vi söker allt mer desperat efter yttre bekräftelse tills dess att vi inte orkar söka mer. Alltså måste vi alltid gräva oss allt djupare ner i vårt eget vansinne för att begrava vårt självbedrägeri, vi kan aldrig sluta eftersom vi aldrig kan bli fullkomliga. Detta i sin tur förvärrar bara vår rasande dysfunktion när vi inte utvecklar vår emotionella självförståelse. Eftersom alla bedriver detta beteende i en eller annan omfattning, men ingen talar om det, anses allas växande galenskap vara en normal del av den mänskliga naturen.
Detta är det patologiska tillståndet för vår galenskap och just därför måste det alltid vara utsatt för en kraftfull utgrävning, granskning och sedan grundligt förkastas. Ju mer av våra inrotade fördomar som vi kan lämna bakom oss desto mer kommer vi att utvecklas. Ett snabbt stänk av färg, sminkning eller en grov tapetsering kommer inte att räcka, det är ärligheten i uppsåtet, vårt patos i detta som räknas. Om detta inte görs, kommer vi i slutändan att återgå till att dyrka Idoler och falska gudar som frälsare av våra förlorade och av oss själva övergivna själar. Om vi är ärliga i vår önskan att söka verkligheten som sanning och vi börjar en orädd sökning inom oss själva, så kommer vi så småningom att inse att det externa sökandet efter ”sanningen” är oväsentligt och bara är en del av styrsystemet som vi så tacksamt anammar för att dölja oss själva från oss själva och våra egna känslogrundande värderingar.