Nåväl, den där känslan av obehag OCH missnöje som ibland skuggade oss när vi var unga, är nu en alltmer intensivt närvarande smärta i vårt hjärta. Och vi ser ut i världen och vi frågar oss hur kunde allt detta egentligen ha skett? Vi gjorde ju allt som ”de” berättade för oss att vi skulle göra, vi gjorde ju allt ”rätt”! Och det stod ju så klart att livet var en chans att förändra världen, men vi visste tydligen inte hur, så vi lämnade detta till våra välgörares tankar och syften att avgöra, ja för det var ju så de sade, att de själva alltså ville göra. Så vi röstade på dem, fast vi egentligen redan för länge sedan misstänkte att det egentligen var bankernas pengar som styr den ekonomi som kontrollerar politiken och därav så borde vi ju också rimligtvis ha begripit att dessa marionetter inte är alls var vad de utgav sig för att vara.
Faktiskt inte i ett enda fall!
Våra så kallade ”ledare”, våra avskyvärda arroganta och egoistiska dårar till representanter, som alltmer låtsas att vi väljer dem, eftersom de tror att vi inte ser dem för vad de är. Trots att vi helt uppenbart kan se charmlösheten i dem inkarnerad, de utgör det naturliga ledarskapets närmast fullkomliga antites. Men vi väljer dem ändå fortfarande, eftersom vi känner att vi har inget annat val. Vi vet vad vi vill att världen ska vara, tycker vi själva.
Nåja, vi tror i alla fall att vi vet hur vi vill att den ska se ut och kännas som, men även där så står vi i vägen för oss själva.. Och vi vet därför också att det inte är den världen som vi lever i dag – nu i verkligheten. ”Jag vet att jag skulle vilja förändra världen, men jag vet inte hur, så jag överlämnar det till andra så att jag slipper bry mig”. "Jag vill inte utvecklas som människa så jag behöver inte släppa några av mina gamla ingrodda känslogrundande värderingar." "Jag är alltså rädd för mig själv, ja faktiskt så rädd att jag känner förakt för min egen ynklighet."
"Det vill jag inte att någon annan skall veta om – vad skall alla andra tycka."
"Om inte ens jag själv tycker om mig, jag som känner till fler dåliga sidor hos mig själv än någon annan, kan ju knappast någon annan heller göra det heller på minsta verklighetsbaserade grund."
Och så fortsätter vi att gå framåt på den inslagna vägen varje ytterligare steg ännu lite mer oroligt, som om något illavarslande lurar precis runt nästa hörn inom oss själva - en slags förestående oundviklig konfrontation. Vi ges med uppsåt från de styrande därför inte heller några större möjligheter till insikten om att själva livet är både resan och målet, att vi för alltid bara lever nu och alltså att vi måste börja känslomässigt i den ände där vi i verkligheten börjar att förstå oss själva bättre, för då skulle hela matrisen - strukturen - av systemet raseras och illusionerna gå förlorade. Vi försöker nu leva våra känslor utom oss i en tid där vi rent faktiskt inte existerar eller befinner oss.
Jag är väl i ärlighetens namn inte heller särskilt övertygad om att utvecklingsnivån av det medvetna medvetandet – emotionella självförståelsen inom de etablerade politiska legionerna, i ljuset av verkligheten med tiden kommer att ses som någonting av godo, men det ligger ju liksom i sakens egen natur med avseende på att vi faktiskt befinner oss där vi nu är, utifrån var vi har varit tidigare.
Intelligenta gangsters styr belästa busar för att kontrollera nyttiga idioter i den kollektiva filosofiska materialismens förtrollande värld, där alla vill äga jorden plus 5%...
Men så vi fortsätter alltså ändå och vi går bort oss mer och mer, fast vi bara går och går i samma bana, när vi inbillar oss kommande känslor framåt, faktiskt till och efter vad vi tror utgör vår bästa förmåga för att nå våra känslomässiga målsättningar. Vi accepterar vad vi uppfattar som det goda med det onda och vi erkänner för oss själva att allt måste vara en avvägning – en slags kompromiss med våra egna känslor nu, de som vi helst inte ifrågasätter – för vad som kommer sedan. Vi tror att om vi skaffar oss en utbildning för att upprätthålla detta system så kommer det gå oss väl och vi kommer genom systemets försorg att bli lyckliga människor, samhället kommer att ordna allt detta med våra egna individuella känslor, vi får en bättre chans till att bli lyckliga i livet, eftersom samhället främst vill oss väl. Det finns till och med ett begrepp för att manifestera detta som sanning - samhällskontraktet!
Därför lånar vi våra första 10 års postgymnasiala löner för att få en fördel gentemot nästa människa som lustigt gör precis samma sak. Herregud, systemet har ju i princip lovat att vi skall bli lyckliga! Om vi bara gör lite mer uppoffringar och lider lite mer för systemets upprätthållande, så kommer vi som individer att finna vår personliga lycka i en kista vid regnbågens fot – alltså i verkligheten om vi gör vårt allra bästa för att berika bankerna.
När vi kommer ut ur skolan så vet vi minsann, att då är det verkligen dags att ta i inte bara lite mer och att bli allvarliga och seriösa, då gäller det verkligen, ja verkligen. Vi sätter därför våra känslomässiga liv alltmer på ”pause” för att kunna fokusera hårdare på den materiella framtiden – de yttre omständigheterna, uppfyllda av tanken på att en dag i framtiden så kommer vi att få sitta på verandan med den person som vi älskar, den person som vi kamperar ihop med under alla dessa år och vi kommer då att njuta av vår livsverk. Ja då jävlar, då skall känslorna komma. Det är då som vi skall tala om våra innersta tankar och våra verkliga känslor....
Så vi ingår för den skull också vad som i grunden är socioekonomiska avtal inom ramen för detta system rent funktionsmässigt, med någon som vi betraktar som en rimligt framkomlig väg till vår egen framtida materiella lycka inom ramen för det rådande ekonomiska samhällssystemet, vi kan väl säga att antalet förhållanden som egentligen bygger på parternas gemensamma vilja till utvecklad emotionell självförståelse – utvecklingen av medvetet medvetande, istället för kollektivistiskt orienterad materialism, den är mer än förmodligen inte helt överväldigande i dagens samhälle. Utsikterna till psykosocial välfärd förefaller lustigt nog gå precis samma kursutveckling till mötes, söderut och dessutom allt snabbare.
Kanske den enda verkligheten därför är just den att världen faktiskt inte inte vad vi hade hoppats på att den skulle vara och vi vet inte i tillräckligt stor utsträckning hur man gör det hela rätt, eftersom vi inte heller i en tillräcklig omfattning förstår att vi alltid främst måste öka vår egen förståelse för och av oss själva och våra känslogrundande värderingar, för att kunna komma vidare till att förstå andra människor bättre och för att kunna få en bättre omvärldsuppfattning. Jag vill gärna säga att om vi bara står upp och göra det rätta, agerar utifrån från vår medvetna medvetenhet med en ökande emotionell självförståelse som målsättning och därför har goda intentioner om att det faktiskt skulle kunna förändra världen. Så kommer världen att förändras med oss själva.
Men också helt ärligt, det finns samtidigt även en hel del mycket dåligt emotionellt kognitivt formaterade människor, som vill helt andra saker med tillvaron och som därför har konstruerat stora delar av denna ekonomiska värld som vi existerar i idag. Det är ett ”dem” och det är ett ”oss andra” i så måtto, de vill göra indelningar för att kunna göra skillnad på hur människor skall behandlas, men de skulle aldrig skulle uttrycka det på så vis – de är ännu mer rädda för sig själva så de gömmer sig i skuggorna, mörkret inom sig. Visst om deras avsikt är att vi inte ska samexistera vid sidan dem och de är säkra på att vinna så kommer de att uttrycka det mycket öppet, men inte förr. Så djävulens bästa trick förblir att övertyga andra om sin egen icke existens – inom oss själva.