Det är nu för alltfler människor alltmer uppenbart, att det inte sällan är nervpåfrestande att leva i det historiska ögonblicket av nuet i en episk kulturell vändpunkt, särskilt när den stora stönande och gnisslande psykosociala samhällspråmen med sitt skräp till industriell konsumtionsdriven civilisation inte vänder om, ändrar kurs, snabbt nog, när du bara vet så väl att den ändå måste gira för att inte köra fast. Och där står man kvar där på samma plats och känner sig alltmer naken och nästan skäms för och med sin mörka världsbild, sina socialpsykologiskt noggranna förberedelser inför en svår framtid och naturligtvis sina hånfulla eller fnissande vänner och släktingar som fortfarande påminner varje dag om vilken konspirationsdåre man är som oroar sig för de samverkande tendenserna av uppenbar händelseutveckling, herregud det är ju snart fotbolls-VM!
Härda ut. Det finns värre saker i livet den här gången än att inte vara ute exakt rätt i tid på schemat, timing är inte allt denna gång det händer ändå, så tålamod är däremot allt. Det är en stor förändring.
Aldrig i mänsklighetens historia har det funnits en sådan sammansättning av komplexa system, så stora, täta, tunga och kraftfulla för att driva det dagliga livet (och inte heller en större befolkning som driver systemet). Så mycket samtida betingelser i rörelse tar ett tag att sakta ner även om funktionen i sig själv nu bromsar in, trögheten i systemet är betydande eftersom förändringen motverkas av människors egen självförnekelse – som bygger på deras eget självförakt.
Denna förkroppsligade - inneboende - energi har hållit tillräckligt mycket av systemet igång för att ge ett intryck av närmast evig möjlig kontinuitet.
Så, må inte dåligt av att denna kolossala struktur av manifesterad dårskap fortfarande står upp i all sin enfaldiga prakt, i sin tro på att det bländande ljuset av Guds – Alltets – domsaga till sin förmån, för så småningom kommer det att lysa ända ner i det vattniga mörka djupet dit ett psykosocialt misslyckat förtroende till sist har sjunkit. Förr eller senare så kommer förhållandet mellan verkligheten – nuet – och sanning normaliseras till en ekvation av vad som rent faktiskt händer i verkligheten. Människor kommer tvingas till underkastelse av sin egen självbetraktelse – verkligheten är det enda vi lever i som med tiden har mening.
Under tiden, de stora frågorna är nu ännu mer värda att reflektera över: Hur ser formen på framtiden ut? Hur kan vi förhålla oss i den och på väg till den och hur ska vi tänka och känna ifråga om allt det där? Det är mycket troligt att resan till dit vi ska, först kommer att vara tuffare för många än den verkliga destinationen, eftersom det faktiskt är samma sak – resan är målet och det gäller att byta inriktning – förändras, när vi kommer dithän att tillräckligt många inser att samhället bara kan utvecklas om individerna utvecklas. Det handlar ju som bekant trots allt i grunden om hur vi ser på oss själva som individer och människor och hur vi väljer att fortsätta försöka förstå oss själva som människor utifrån våra egna känslogrundande värderingar, för att bättre kunna förstå vår omvärld.
Det finns nu en rejäl och alltmer växande samsyn utanför de traditionella finansiellt styrda medierna och den – inte så – intellektuella skapade ”snårigheten” av de akademiska modeller som vi har använt för att förstå att ekonomin ändå av någon anledning ser mer och mer trasig ut för varje dag, vecka och månad som går.
Syftet med det mesta som vi har lärt oss har varit att vi inte skall förstå hur allting egentligen fungerar. Allra minst angående hur vi har formaterats kognitivt till ett socialpsykologiskt utvecklingsklimat som leder vägen till vår egen ovillkorliga olycka.
Några av kommentatorerna i bloggosfären och även på andra håll, vill därför naturligtvis fortfarande envist skylla allt på kapitalismen och andra allt på kommunismen och så vidare i en ändlös loop av växande polarisering. Men kapitalismen är en fantommotståndare precis som kommunismen och de andra indelningarna, som inte heller kommer att utveckla en enda individs förståelse för sina egna känslogrundande värderingar.
De är inte ekonomiska system. De är inte ideologier, egentligen, de är inte ens rationellt betingade religiösa trossystem. De är bara intellektuella moras med syfte att få människor att sluta tänka fritt själva – förhindra att människor utvecklar sig själva.
Om ord betyder något, har någon bildande mening, beskriver dessa beteenden som möjligen – med en mycket välvillig tolkning – kan uttryckas vara olika sätt att fördela ett ackumulerat överskott av materiell rikedom, i någon form av samförstånd med de kända fysiska lagarna – förflyttning av energi genom tid och rum – och de val vi gör som organiserar samhället i relation till detta. Men detta är bara intellektuella hägringar eftersom den egna utvecklingen som människa, är vad som utgör förutsättningen för samhällets utveckling.
Den dolda (eller ignorerade) verkligheten i detta dilemma uttrycker sig oundvikligen i den moraliskt degenererade kulturen av i dag som fingervisning om utvecklingsriktningen. Vi gör därför alltmer för att undvika att konfronteras med verkligheten i oss själva, bara detta i sig själv börjar bli en allt högre och allt mer skärande falsk ton av dissonans genom hela samhällskroppen.
Denna moraliskt dekadenta freakshow av pornofierad brottslig girighet som samhället har blivit, utgör det slutliga symptomet på den förestående kulturella omvälvningen. Det är bara historiens upprepning grundad på dumhet.
Detta innevarande tillstånd visar hur demoraliserande vår närhistoria har varit, våra känslomässiga kompasser klarar inte längre av att leda oss till annat än växande psykosocial ohälsa, alltså att den kollektiva nationella uppmärksamheten fokuseras på sådana vulgära dumheter som Mello, idrottstävlingar eller kändis pornoromantik, häpnadsväckande betydelselösa gärningar av kungadynastin och de festande tuggande och drickande dårarna på restauranger. Med redan långa steg sedan tiden för folkhemmet, har vi alltmer accelererande blivit ett land där allt inom åsiktskorridoren är tillåtet och ingenting ifrågasätts. Allra minst oss själva av oss själva.
Slutsatsen: vissa saker spelar en avgörande roll, till exempel om mänskligheten kan fortsätta att vara civiliserad på något sätt och utvecklas, nu när den mekaniska tekniska – industriella materiella orgien lider mot sitt slut. Kan vi ta steget till att bli intellektuellt emotionellt orienterade eller skall vi alltmer olyckliga fortsätta att försöka konsumera oss till döds? Jag vet att vi kan om vi vill!