Tro är fungerande arbetsmodeller av sanning, användbara faksimil av vad som är verkligt, kartor över territoriet. De borde behandlas som sådant, inte som om de vore verkligheten själv.
Vet du ingenting så är det allt du vet. Det är därför att alltid vara öppen för att erkänna för sig själv, att det faktiskt går att ha fel, kan vara så kraftfullt.
Vi skapar en dynamiskt ifrågasättande personlighet stadd i utveckling, som då inte kan visa svaghet inför att verkligen fortsätta att släppa taget om egna föreställningar. Så öppnar vi oss för universum - alltet - gud - för att ingjuta i oss den mest kraftfulla typen av sanning i oss, den som bättre beskriver verkligheten om oss själva för oss själva.
Vi blir då själva en flytande kraft som anpassar sig till allt och alla på ett infall, eftersom vårt ego och förutfattade meningar inte kan komma i vägen. Medan ego gör att människor faller hårt från hög höjd och håller oss från att lära oss själva om våra fel i vårt beteende och hindrar oss från att flytta vidare till nästa konstruktivt kritiska möjlighet till en ny, mer kraftfull och förbättrad version av våra egna själsliga väsen, så skapar ifrågasättandet av våra föreställningar - känslogrundande värderingar - den enda möjliga vägen framåt till vår egen utveckling som ndivder och därmed som samhälle.
Att vara alltför säker på våra kunskaper gör oss sårbara för att bli klängande fast på eller vid något falskt.
Ego verkar så att vi vänder oss alltmer bort från andra genom att vända oss bort ifrån den verkligt kritiska betraktelsen oss själva och vår egen utveckling på vägen framåt. Ego begränsar vår förmåga till att ta intryck och är grundat på de mer primitiva känslorna för individuell biologisk överlevnad.
Tillvaron av att veta ingenting, men ändå veta allt man vet, är vad som för länge sedan av Samurajer kallades den obanade vägen, det eviga ifrågasättande, där oändliga hemligheter visas efterhand som vi kommer djupare ner i kaninhålet i oss själva. Detta sker när vi inser hur vi i verkligheten saknar att vi bara har allt att vinna inom oss själva. Innehavet i denna tanke kan ta bort mycket känsla av både stolthet och ödmjukhet, men helt fullkomlig blir ju aldrig någon och egen ödmjukhet ensam på jorden är ju vad den är. Utan att veta att det finns något, så finns det visserligen ingenting att vara stolt över och hålla fast vid, men samtidigt behöver vi inte längre känna oss förödmjukade, eftersom vi har kommit till rätta med våra brister. Även när vi vet ingenting, kan vi veta allt eftersom sanningen i varje situation finns i vårt eget väsen inom oss och det är det enda vi då vet - allt vi vet.
Du är ingenting. Du är allt. Utan dig finns ingenting du är medveten om.
Det innehåller en viss sanning och mening. Vi kan säga att du är allt på grund av att vid varje given tidpunkt är du i kontakt med allt i universum som en del av alltet. Det är omöjligt att undkomma både materiella och immateriella betingelser i universum, de är ständigt i kontakt med att vara på en mängd olika sätt. Några exempel är atomerna som direkt vidrör din hud där du är, magnetiska vågor och osynliga ljusvågor från solen passerar genom dig, etc.
Du är en del av alltet. Genom detta fenomen kan ingenting verkligen skilja sig från alltets existens. Samtidigt är vi ingenting utan medvetandet trots att medvetande utgör sin del av alltet. Att vara en del av allt betyder på något sätt att du är verkligen ingenting som individ det är din tanke mot alltet som verkar avgörande för existensen, eftersom inte ens din fysiska kropp är din egen under särskilt lång tid. Tanken att vi är skilda från universum är en mer eller mindre riktig och ihållande villfarelse som vi på något sätt har förvärvat som etablerad tankemässig struktur. Och även om vi vore separata … är mängden materia som du består av i relativ omfattning till vad ett oändligt universum kan innehålla är matematiskt noll och ändå existerar vårt medvetande.
Någon gång någonstans, som ett kännetecken för att vara ett geni, var det att kunna hålla motsatser tillsammans och överskrida dualitet. Att främst se helheten.
Denna tankegång har genom åren blivit en av mina favoritsaker att fundera på, det är nämligen maktens fundamentala metod för att nå repressiva effekter - härska genom söndring. Jag tycker nog att det har lärt mig en del om farorna som ligger i att hålla för hårt fast vid det uppenbara som absolut. När du tror på något som absolut, skapar du automatiskt något som utgör hinder för dig från att tro på det motsatta, vilket innebär att i vissa avseenden blir en del av din tankefrihet som individ och människa förverkad som till följd av detta. Du begränsar dina möjligheter att se en möjlig större helhet och du blir lättare ett offer för polariseringens effektsökerier - det gör det större bedrägeriet mer möjligt.
Eftersom vi inte kan veta allt så måste vi uppenbarligen alltid vara beredda att ifrågasätta även allt som vi tror oss veta och som kan påvisa eventuella fel i vad vi uppfattar som absolut och hur det absoluta kan hindra oss från att tänka ”outside the box” so2speak.