Makt är kraft att bryta motstånd och att verka utan att synas betyder därför inte sällan att utöva makt över människor, utan att människor är medvetna om att är utsatta för maktutövning.
Den främsta strategin för att behålla makten är att ge de maktlösa en omsorgsfullt sminkad lyckad illusion av beslutsfattandet och sin individuella autonomi. Att ha inflytande över sitt liv och sina val kallas suveränitet, och det är en illusion av suveränitet som gör den illusionsmässiga demokratin till ett sådant kraftfullt verktyg för kontroll.
Den andra mest effektiva sättet att behålla makten är att begränsa de val som erbjuds de maktlösa - att välja mellan meningslösa alternativ utan bäring på de sakfrågor som styr i verkligheten.
Att erbjuda maktlösa falska val , det vill säga valet mellan två till synes funktionellt likvärdiga alternativ, ger en tröstande illusion av suveränitet samtidigt som det försäkrar att status quo sätter den reala makten kvar i position, oavsett valet som görs av de maktlösa.
Att vidare hålla sig med skenbara företrädare, vad som det allmänna uppfattar som verkställande företrädare, är alltså ingenting annat än en metod för att hindra människor från att kunna påverka sin egentliga rätt att bestämma över sig själva.
Se till att de inte utvecklar sig och skaffar sig egenmakt, trots den uppenbara motstridigheten till att samhället bara kan utvecklas om individen utvecklas.
Den reala makten talar därför med en röst genom minst två munnar för den polariseringsskapande opinionsbildningens skull, kontrollerar båda sidor av mittgången, för att inge känslan av att det finns möjliga val som har betydelse, eftersom när det sedan visar sig för individen att det inte blev som individen ville, så kommer individen att skylla på yttre omständigheter i förhållande till det gjorda valet ifråga.
Brexit var lite originellt ur det perspektivet, det var första gången som ett val misslyckas för maktens vidkommande på den skalan.
Om de maktlösa blir rastlösa, gör detta dem rädda. Det hanteras enkelt av makten via bilden av externa hot och dramatiska förutsägelser om personlig ekonomisk undergång som hotar.
Det kanske nu är tid är tid att fler börjar att fundera över vad karaktären av svensk moral egentligen är för någonting och vad den har varit för någonting samt vilken historisk roll som Sverige har spelat när den internationella regleringsbanken BIS tillåter den svenska bolåneskuldsättningen i förhållande till BNP och storleken på de svenska bankerna. För vem är det egentligen som bestämmer här? Trots allt så har ju Stefan Ingves varit närvarande inom BIS sedan lång tid tillbaka och är dessutom ordförande i Baselkommittén - som reglerar bankerna. Han om någon kan ju inte gärna ha missat hur det ser ut i Sverige! Varför då alla andra banker skulle gå med på att riskera sina nackar? Tjaaaeeee..alltså…
Om sedan rädsla har förlorat sin effekt på grund av överanvändning, kan makten istället piska upp sociala kontroverser för att söndra och härska . De maktlösas splittring är användbar knapp att trycka på genom skapande av sociala kontroverser som är enkelt iscensatta och förvaltade av media; dessa tjänar till att distrahera och fragmentera de maktlösa i de ändlösa "kultur och religionskrigen."
De maktlösa ges så små möjligheter som möjligt att uttrycka sitt verkliga missnöje med sin gradvisa utarmning och maktlöshet och alltså helst inga möjligheter alls att offentligt registrera sitt ogillande av tingens ordning. Så de vet med tiden att klagomål leder ingenstans, framställningar ignoreras, och demonstrationer åstadkommer inte någonting. Ungefär där är vi nu.
De maktlösa måste alltså först och främst ta makten över sig själva och sina egna beslut grundade på känslor och tankar, som individer till agerande, istället för att svälja den meny av konstgjort smaksatta valmöjligheter som de blir serverade av den verkliga maktens ombud. Det går inte bra om man till givna förutsättningar upprepar ett beteende och förväntar sig olika utfall, det leder ovillkorligen till besvikelser och definierar egen dumhet.