2016 06 03

I tusentals år har beräknande människor behärskat den mänskligheten genom att använda olika psykologiskt skadliga metoder och tekniker, alla med det yttersta syftet att utverka kontroll och exploatering. Just de institutioner och regeringar som vi tillåter att existera, finns därför enbart för att valla in och styra massorna till förmån för de allt färre på bekostnad av de allt fler. På så många sätt som burfåglar från födseln, är det då verkligen så konstigt att vi uppvisar alltmer tydliga och oroande tecken på depression, neuros och självskadebeteende? Hur skulle det ens vara möjligt att utvecklingen skulle kunna se annorlunda ut med avseende på det fundamentala men nu allt mindre dolda uppsåtet bakom hela strukturen?
Men vi skyndar oss att skylla den enskilda personen utanför oss själva för dess uppenbara självdestruktiva beteende och sällan ser vi bortom träden för att se den socialkulturella skogen.

Om det inte vore för våra trots allt fortfarande flexibla intellekt och biologiskt skyddande, men alltså ack begränsande ego, givetvis i kombination med en monumental arrogans - utvecklingsbegränsande stolthet, så skulle vi nog för länge sedan redan ha deltagit i rituellt kollektivt självmord på stor skala.

Som "moderna" människor av idag ärver vi sociala egenskaper vilka vi accepterar som obeveklig sanning och som villkoras till oss under vår ”utveckling,” som människor i samhället för vårt eget individuella bästa, alltså för vad vi tror vara samhällets utveckling till någonting obestämbart som är till det bättre. Men hur har då utvecklingen egentligen sett ut, den väg som har lett oss hit. Har det verkligen blivit bättre? Oundvikligen blir detta vår uppfattade gemensamma verklighet - vårt nu. Där det alltså är själva varseblivningsprocessen i uppfattningen som utgör problemet genom den kognitiva formateringen.

Det är ett system vars arkitektoniska syfte bygger på principerna om ovillkorlig efterlevnad, blind tillit och glömska. Av hänsyn till skillnaderna, låt oss kalla dessa för ett sammanfattande drag av ”vilseledning”. Denna vilse – ledning är en intern ”schism” en slags division. Det är en separation inom oss själva från vår egen grundläggande naturliga förmåga att känslomässigt uppleva våra egna känslor närvarande i nuet - i verkligheten, alltså inte bara från vår externa omgivning och människorna i våra liv; det är ett avgångsvederlag från vår egen emotionella intelligens.

För att kraven på yttre materiell stimulans skall kunna öka krävs det också att den själsliga utvecklande stimulansen samtidigt minskar i balansen - alltså att den känslomässiga närvaron i nuet inom såväl individen liksom därmed också i samhället minskar, vi måste drivas allt mer till att jaga skattkistor vid regnbågens fot, bort ifrån oss själva som är den enda plats där vi verkligen kan uppleva känslor. Det är vägen utåt bort från oss själva och våra känslomässiga förmågor, det är därför också ovillkorligen vägen till den känslomässiga dödsskuggans dalar.