Specialisering i utbildning, samt att begränsa tillgången till information, är (indelning) och förblir avgörande för vår formatering. Om vi inte kan tänka själva i förhållande till våra egna upplevda känslor, bara förstår en liten del av pusslet och är oförmögna att härleda eller intuitivt svara på okända frågor utifrån våra egna känslogrundande värderingars förhållande till verkligheten, så är vi fångade i vårt beroende av andra i så måtto att vi tror att lyckan kommer utifrån och är vi inte lyckliga så är det någon annans fel och problem.
Vi vågar inte erkänna våra egna upplevda känslor inför oss själva utifrån risken att behöva ompröva deras värderingsgrunder.
Vi är hänsynslöst styrda att följa diktat, så att vi så småningom ska bli helt oförmögna att tänka för oss själva och blir beroende av den så kallade ”diktaturen” för att göra vårt tänkande åt oss.
Den intellektuella box vi fastnat inuti definieras då av den som dikterar villkoren.
Ingen är Allt-Gud-fullkomlig och alla kommer att göra misstag, när man tänker själv utifrån sina egna känslogrundande värderingar, på grund av alltför snäva perspektiv. Misstag är ofta smärtsamma och skapar lidande, men om man accepterar möjligheten att göra misstag och framförallt är villig att lära av dem när man gjort dem, att bearbeta och förstå grunderna till känslorna som uppstod när man gjorde misstag i sina egna tankar, kommer man så småningom att bli en mycket robust och kapabel person. Vad som inte bryter dig stärker dig.
Om man är rädd för att göra fel så har man fastnat på den säkra (?) väg som byggdes av våra kognitivt formaterande landskapsarkitekter och den vägen leder bara till vår egen psykosociala ofärd, det är själva meningen med den vägsträckningen, vi skall hållas lagom missnöjda!
Vår formatering börjar redan vid tidpunkten för vår födelse. Även om de flesta av oss inte är medvetna om det, våra föräldrar och familjemedlemmar, påbörjar processen. Våra föräldrar har betingats kulturellt före oss och alla deras ”inprogrammerade” traditioner förs vidare till oss utan att någon tänker på konsekvenserna. Hur ofta har du hört den ursäkten, ”Det är bara så det är, acceptera det !” ?
Det är allmänt accepterat att vår sena barndom, och tidig vuxen ålder, är våra mest formativa och mest kära, den lyckliga barndomen, så formateringen tycks i så måtto inte ha inneburit så mycket utifrån tillförd glädje, eller vi var lyckligt ovetande och detta gäller fortfarande när vi är i vår primetime både intellektuellt och fysiskt.
Så varför rädsla är ett så starkt styrmedel, jorå...
Historiskt sett tog ändå människor större ansvar tidigare för att hantera sina egna liv, alltså mycket tidigare i livet än vad vi gör idag, faktiskt redan under vad vi numera anser som sen barndom. Det var en gång, inte bara i sagans värld, så att 14 år gamla amiraler förde befäl – övervakade stora sjöstridskrafter.
Engagemanget för äktenskap och bilda familj började mycket tidigare. Pionjärer reste ut för att upptäcka och befolka nya mystiska länder innan de hade nått tonåren.
Den mest stela och destruktivt formaterande effekten åläggs oss uppenbarligen under vår skolgång, vad vi blir skolade – ut-bildade – till. Att skolgång börjar allt tidigare och varar mycket längre än tidigare i historien är en del av vår tillvaro idag, och medan vi håller på att bli ”utbildade” anses vi inte vara fullt vuxna med ansvar och friheter som sådan vuxenstatus innebär. Ändå tycks av någon anledning allt fler bara veta allt mindre om sig själva och sin omgivning?
Varför är det så? Kan det vara så att kontrollen - styrningen - i vårt samhälle är mycket mer strikt än någonsin tidigare? De som dikterar villkoren vet att ord styr människors tankar och att de måste kontrollera människors språk om makten skall kunna verka i det dolda och detta har de vetat sedan mycket länge.