Ett kärlekspussel värt att lägga, här har C plockar isär,
för att sätta ihop, var och en för sin egen skull:

Kärlek är villkorslös per definition. Om alla arbetade med det
de gillar för att glädja andra istället för att av rädsla bara för
egen vinning skulle vi ha fred på jorden.
Rädsla kommer sig av missuppfattningen att det inte finns
tillräckligt av mat, boplats, kärlek åt alla och den uppfattningen
skapar rädslan för att förlora allt.
Eftersom känslor är det enda som individen kan och dessutom
måste äga i verkligheten, så skall man inte vara rädd för att
uppleva sina känslor, man skall lära sig att förstå deras grunder
och hur man kan utveckla dessa. Så långt är det mycket enkelt.

Kärlek måste vara villkorslös, så det är våra villkor på oss
själva som begränsar oss att inte känna detta hela tiden
och våra villkor är alltid rädslogrundade.
Villkor är en reservation för något, i något avseende.
Det är egentligen bara vid de tillfällen som vi släpper våra
villkor på oss själva som öppnar möjligheten att känna kärlek.

Förmåga till kärlek som någon människa känner för någon
annan, den är egentligen i grunden baserad på kärlek
till sig själv och i detta sin egen positivt upplevda förändring
kopplat till individen.
Ingen blir överraskad av innehållet i en present som man själv
har slagit in, således styr individen bara över själv i grunden.
Så det gäller att hela tiden våga ta steget i sig själv, för att
fortsätta kunna få uppleva kärlek.
Upplevelsen av kärlek i den mänskliga bemärkelsen, den är individuell och den kräver existensen av andra människor i ekvationen.

Så det handlar om att våga ta ett steg i sin egen utveckling,
eller stå kvar på en alltmer känslomässigt kärlekslös öde plats. Människan vill leva och uppleva känslor, annars blir inte livet värt någonting och då är det bara vägen framåt genom ökat medvetet medvetande som kan leda vidare.
Det går inte att gå baklänges, så även om omvärlden hela tiden förändras så är det rörelsen inom sig själv som är det avgörande
för individens utveckling .
Alla människor älskar andra människor främst bara i förhållande
till vad man upplever för känslor inför den uppfattade bilden av
sig själv, relativt någon annan individ.
Sina känslor för andra har man eftersom man uppenbarligen
uppskattar sin egen utveckling, i förhållande till dessa individer.

Socialpsykologisk otrygghet skapar en växande orientering mot
yttre betingelser
Vi vet att ge för att få kallas för handel, det är inte att ge och det motverkar medvetet medveten utveckling i resonans till djupare känslor.

Att den psykosociala formateringen, aka samhället försöker att
skapa andra betingelser som inte gäller naturligt, kommer givetvis
inte att fungera i längden.

Det har alltså med förståelsen för subtila signaler att göra i
grunden, en mer känslomässigt orienterad radar - med bättre finkalibrering av medvetet medvetande, noterar mer än ett mindre finkänsligt instrument. Detta går inte att komma ifrån.

När det medvetna medvetande blir tillräckligt obetydligt blir
människor alltså alltmer materialistiskt orienterade mot yttre betingelser och människor går då ovillkorligen mot sin egen
kort eller långsiktiga psykosociala olycka.
Eftersom tomheten inom sig växer och man blir alltmer utom sig,
så blir man istället ett offer för sina egna känslor.
Den känslomässiga kompass som vi orienterar oss efter fyller
en dubbelsidig funktion och då duger det alltså inte att enbart
eller ens främst vara kroppsöppningsorienterad.
Bristande moral motverkar oss och är nedbrytande på vår
känslomässiga framgång.//P.Frändén