Detta är den situation som vi nu befinner oss i – verkligheten. Var och en av oss måste välja vilken riktning på livets väg den vill ta. De flesta människor följer fortfarande tanklöst givna diktat, väljer att förbli instängda i sin egen kognitivt formaterade och allt trängre box, men den person som älskar sanningen – alltså att sanningen skall beskriva verkligheten – färdas i motsatt riktning, den vill veta mer. Detta är alltid ett val, oavsett hur svårt det är. Att en mer autentisk – verklig – person söker den vägen? Varför? Eftersom den personen är trött på att leva en lögn i självförnekelse. Att förvägra sig själv rätten till sina verkliga känslor genom att aldrig leva i nuet.

Den person som väljer verkligheten är intelligent nog att se att det finns så många saker som är fel med världen av idag, och har därför beslutat att inte bli delaktig i en sådan ovillkorligt accelererande galenskap. Det kan tyckas och det kan inte tyckas, vara att välja en svår väg, men för den som har fokuserat sin uppmärksamhet på att ta sig fram på en så svår väg, att utveckla sig själv som människa genom att ifrågasätta sina egna känslogrundande värderingar, så kan det heller inte finnas något annat sätt.

Att ansluta sig till sin egen ovillkorliga själsliga undergång, det är inte ett alternativ hos en sådan människa som vill utveckla sig själv - sitt själv, att ge upp sitt eget så svårt uppnådda tillstånd av utvecklande eget fritt tänkande är otänkbart. Å andra sidan så är ju valet att inte utveckla sig själv som människa också att ansluta sig frivilligt till sin egen ovillkorliga själsliga undergång i ljuset av verkligheten - självförnekelsens mörker - eftersom det enda som är konstant i verkligheten är förändring och upplevelsen av en känsla.

En sådan tänkande, ärlig och äkta person – som vill verkligen vill utvecklas – kommer därför heller inte fram till tyranni i någon som helst form som lösningsorientering. För den personen är det därför också med tiden allt svårare att gå vägen som är utstakad av systemet för människor i allmänhet, att underkasta sig vansinniga diktat som satts till för att upprätthålla ett fullkomligt korrupt system som syftar till att göra allt färre allt rikare på allt fler människors bekostnad och därför tvingas till att leva ett liv av lögner och bedrägerier, där självbedrägeriet utgör den största och mest bärande delen. Slutmålet med den egna socialpsykologiska ofärden blir då ovillkorligt och framstår som alldeles för uppenbart för att kunna accepteras.

Människor som är hängivna systemet å sin sida, vägrar att ens försöka se en sanning som bättre beskriver deras verklighet, eftersom det då rör upp en inte obetydlig mängd känslor inuti dem själva. De vill fortfarande hellre vara känslomässigt oberörda eftersom de framför allt är rädda för att bli rädda och de är alltså fortfarande oförmögna att klara av att ta steget in i sig själva för att betrakta, att våga konfrontera sina egna känslors grunder, värderingar och de dömer därmed också sig själva till att bli alltmer känslomässigt tomma efterhand längs livets väg och därmed också att bli alltmer ytliga och olyckliga.

Den breda massan fick med uppsåt därför aldrig verktygen för rationellt, kritiskt tänkande eller logik. Den berövades sitt språk i en så stor omfattning genom språkvården, att tankarna konformerades i en given riktning. Den fick bara lära sig att memorera och repetera vad den blev tillsagd och att anpassa sig till att följa myndighetens påbud. Alla de olika program som utifrån skapar en persons falska föreställningar om sig själva och dess därför också lika känslomässigt falska identitet, leder till samma psykosociala Pandemonium. Ingen är t.ex sin yrkesroll, sin religion, alla är bara människor och individer eftersom samhället bara kan utvecklas om individen utvecklas och känslor bara kan upplevas individuellt!

Människor som använder dessa falska föreställningar som sitt alltmer sviktande emotionella stöd och stabilitet för sin utanpåliggande identitet i livet, blir också därför ovillkorligen till offer för sig själva med tiden och möjligen kan den som hoppas kunna dö av dumhet att dö lycklig längs den vägen, även om det kanske verkar enklare att ta livet av sig direkt i så fall.

Om hela en människas livshistoria och uppfattning om sig själv vilket blir, av världen hur världen ser ut och fungerar, hänger på dessa falska yttre föreställningar i stället för sina egna tankar om sina egna tankar, förståelse för egna känslogrundande värderingar, då kommer också omvälvningar i samhället att påverka den människans självuppfattning. Att tillverka sjökort över en platt jord blev med tiden inte fullt så prestigefyllt.

Om de yttre känslogrundande betingelserna skakas om, så orsakar det då störningar hos individen, som den är oförmögen att hantera – alltför för stor kognitiv dissonans skapas. Om dessa betingelser – exempelvis pengars värde – då faller pladask, så är inte vilsenhet det ord som bäst beskriver individens upplevelse. Då blir det blir det tomma mörkrets kalla omfamning, inifrån som gäller istället.

Därför förblir människor fångade i bojorna – inom väggarna för det av systemet formaterade tänkande som de har accepterat som sitt eget – i boxen, och de blir alltmer rädda för den sanning som beskriver verkligheten och som finns utanför boxen - det okända. En sådan person kommer till slut att kämpa och till och med döda andra människor, för att skydda sitt eget mentala fängelse från att rivas ner till grunden, som den är bunden till av sina egna tankars kedjor. Tankekedjor bildar mönster – formatering.

De flesta människor är fortfarande alltför oförmögna att avvika särskilt långt från status quo – PK-boxen. De fruktar det okända alltför mycket, de förstår inte alls känslan som uppstår vid insikten – upptäckten av den egna utvecklingen av tankeförmågan – förmågan att frysa tiden för Aha-upplevelsen, att börja röra sig i sig själv och alltså principen för vad som avviker från den accepterade normen, att istället utveckla sig själv som människa istället för att låta sig avvecklas känslomässigt som människa av systemet.

Det är det ena eller andra och vi har ett val, om någon som läser detta fortfarande undrar varför samhället blir alltmer omänskligt med tiden så beror det på att inte tillräckligt många har valt att sätta sin egen utvecklade förståelse av och för sig själv främst - självinsikt.

Men också för att det är den enkla vägen, den minsta motståndets väglag och så måste det också vara. Medvetandet är som vatten, som alltid väljer den minsta motståndets väg, vilket är en nedåtgående – fallande – trend och så måste det naturligtvis vara om inte alla skulle bli galna av mental överbelastning – det är en skyddsmekanism som måste hållas i strikt medvetet medvetande och accepteras. Så det krävs verkligen ansträngning för att höja sitt medvetna medvetande, precis som det krävs ansträngning för att flytta vatten uppåt.

Så risken för allmän mental överansträngning kan nog just nu fortfarande ses som tämligen obefintlig. Men risken är därför också att det med tiden verkligen kan bli för mycket på en gång att återta som förlorad själslig intellektuell terräng om vi går bort oss alldeles i tomhetens mörker inom oss själva, vilket definitivt gör att vi inte lär oss någonting av historien..