2015 05 15

Bortom oss själva gäller att vi alla har förmågan att positivt påverka vår omgivning. Var sig det är vår familj, en växt, eller vårt samhälle, så finns det så mycket runt omkring oss som vi kan ge näring genom ett ökat medvetande, och påverka med våra egna unika begåvningar. Men allt börjar med oss själva, att vi tar det första steget och att vi fortsätter att gå vidare, annars kommer vi att stanna. Visdom är bara helat lidande och verkligheten finns bara nu precis som vi som människor bara kan existera och uppleva våra känslor nu.
När vi medvetet lär oss att erkänna att verkligheten finns nu och förekommer i mitt ibland oss, men också gör ett medvetet beslut att placera vårt fokus bort ifrån rädsla, och till det som vi istället har möjlighet att påverka positivt, uppmuntrar vi verklig förändring som gynnar helheten - alltet. Även storleken på människors inflytande varierar, när vi nu alla har tillgång till en av de mest potenta tidpunkterna till förändring någonsin "" av oss själva. Eftersom vi alla är anslutna, blir att läka oss själva också en potent effekt på det kollektiva omedvetna, och ju mer ljus vi kan tillföra denna sedan länge försummade arena, desto mer ljus kommer vi att se reflekteras i vår yttre verklighet.

Vi upprätthåller vårt eget mörker inom oss med hjälp av de yttre villkor byggda på rädsla och begränsningar som vi tillämpar för våra liv. Vi söker så gärna ljuset utanför oss själva vilket göder vårt mörker inom oss, som därför också utgör måttet på vår ouppnådda och outtalade mänskliga potential.

Det är i ljuset av utvecklingen häpnadsväckande hur människor sällan eller aldrig uppnår ett tillstånd av varaktig upplysning, hur lätt vi faller tillbaka in i skuggorna från våra tankebetingande murar och ramar. Hur lätt vi slutar kämpa för att utveckla vår emotionella självförståelse för att bättre kunna förstå vår omvärld. Vi kan få en glimt av belysning, en insikt, men den verkar ofta som en flyktig epifani, som tonar bort likt luminositeten hos en fallande stjärna. Den går förlorad och den glöms bort mitt i den obevekliga duschen av de förströelser vårt samhälle så påpassligt erbjuder. Vi faller tillbaka ner i mörkret.

Rädsla är den stora hämmaren av självets utveckling. Ju mer vi fruktar, desto mer stänger vi av oss upp från tillväxt och omvandling. När vi fokuserar för mycket på de fruktansvärda aspekterna av livet blir vi spända och obalanserade, och kan glömma att utveckla de vackra, obegränsade områdena i vårt tankeliv. Efterhand som mer och mer av vår energi blir tillägnad att frukta, så får fruktan också större närvaro i vår upplevda verklighet, och skönheten skrumpnar bort.

Medvetna människor som stannar upp omedvetet, kan uppleva sig själva vara kvar i rörelse men med en överväldigande känsla av besvikelse och förtvivlan. En av anledningarna till denna väg är så förlamande är att en hel del av de skrämmande situationer vi står inför bara existerar bortom vår intressesfär; vi upplever inte att det finns mycket vi faktiskt kan göra för att förändra de omständigheter som förekommer på den globala arenan. Men jag garanterar att om alla människor förändrade sig momentant nu, så skulle förändringen av utseendet på geopolitiken komma samtidigt.

Men ännu – fortfarande – så tillåter vi distraktionerna, vilka leder oss bort ifrån oss själva och vår utveckling av emotionell självförståelse, vilket konsumerar bort kvaliteten och kraften i våra liv. När man hör något skickas signaler till hjärnans hörselcentrum. Man hör alltså med hörseln ett sinne. Lyssnar gör man däremot med hjärnan. Lyssnandet berör mycket mer än bara hörseln. Det är samma sak med läsande i förhållande till språket och givetvis orden. Inte bara lyssnandet tar alltså hela personligheten i anspråk. Så vi blir vad vi äter, vi blir våra tankar.

Vi överlämnade alltså oss själva genom vår personliga förväxling av nuläget med vår inprogrammerade brist på intresse för att skapa vår egen emotionella närvaro i nuet - tillvaro - nuvaro i verkligheten. Detta är det ultimata mörkret. Det är definitionen på slavar som håller sig själva. Att inte tro att vi vill kunna påverka och kontrollera våra egna känslor genom att förstå på vilka grunder och genom vilka mekanismer som dessa våra egna känslor skapas i oss själva, trots att vi bara kan känna våra egna känslor.

Det är att alltid istället göra sig själv till ett offer för de yttre omständigheternas betingande verkan genom att fly undan sig själv. Vi ger bort makten över oss själva i utbyte mot löftet om att någon annan skall förse oss med våra egna upplevda känslor av lycka.